Inte nog med käftsmällen att jag inte är berättigad till a-kassebaserad ersättning när det gäller aktivitetsstödet. Idag fick jag ett trevligt besked från Försäkringskassan där det framkommer att jag inte får min utbetalning förrän om 14 dagar!
Jag har under alla år betalat min avgift till a-kassan, betalat skatt och jobbat häcken av mig innan jag kraschade in i väggen med en praktfull smäll!
Med facit i hand kan jag bara konstatera att det inte har hjälpt mig ett endaste dugg. Det enda vår fantastiska stat verkar vara kapabla att göra, är att gå in för att knäcka dom som redan är knäckta.
De som tror att bidragstagare lever ett lyxigt liv i överflöd, tror fel!
Jag förväntas nu överleva på 3500:-/mån. Dessutom förväntas jag leva på luft de närmsta 14 dagarna och jag antar att jag, enligt svenska staten, inte har några räkningar att betala i slutet på månaden eller så förväntas jag trolla med knäna och ur tomma intet få fram pengar till dem.
Det sjukaste av allt är att både handläggaren på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan intygade, väldigt övertygande, att "så länge du betalat din a-kassa, så kommer övergången från sjukpenning till aktivitetsstöd att gå smärtfritt och smidigt". Tillåt mig få ett raserianfall på det!
Som "hjälp" för att orka återgå i arbete i någon form, kan jag meddela att jag hittills inte direkt känner av den så kallade hjälpen. Tvärtom! Käftsmällar och besvikelser på löpande band är vad jag fått serverat av vårt välfärdssystem. Jag känner mig knappt behandlad som en värdig människa längre. Ett avskräde på samhällets bottenskikt är den känsla jag får.
Hade jag kunnat/orkat så hade jag jobbat 80 timmar i veckan! Hade inte samhället gått in för att knäcka en som redan är knäckt och trasig så hade jag troligtvis varit tillbaka på arbetsmarknaden för länge sen! Men istället så blir återgången till arbete så mycket mer omöjlig eftersom jag bara känner att jag blir bestraffad för varje litet steg jag tar mot att återhämta mig. Som att bli sparkad ner för en stege varje gång man tagit sig en bit upp. Ner i källaren och mörkret bland råttorna.
Som tur är så har jag helt fantastiska föräldrar som har möjligheten och viljan att ställa upp och hjälpa till ekonomiskt när alla dessa bakslag kommer men jag undrar i mitt stilla sinne... Hur många har det så? Hur många fler än mig som blir sparkade på, gång på gång, har anhöriga eller vänner som kan hjälpa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar