Idag är en sån dag...

Idag är en sån dag då jag kommer på mig själv att önska att jag hade en bil så jag kunde avsluta det jag påbörjade för två år sen... Denna hemska, vidriga, misslyckade tanke!

Jag finner mig själv fängslad i detta självpåtagna fängelse av tankar och känslor. Det vidriga monstret inom mig vältrar sig i allt det mörka och hemska. Klöser och river inifrån och växer sig större än mig. Konsumerar all luft i mina lungor och lämnar mig kippande efter luft som en fisk på land. Jag skakar och vrider mig i en smärta som inte ens går att beskriva i ord för den är obeskrivlig och går inte ens att ta på. Den finns överallt.

Ett fängelse av luft och tankar som inte går att ta på och som jag inte förstår. Jag förstår inte vart allt detta kommer ifrån eller varför. Jag kan inte riva ner de galler som omger mig eftersom de är osynliga men ändå totalt ogenomträngliga.

Jag kommer på mig själv med att hata och avsky varje liten del av mitt väsen. Detta misslyckade, patetiska väsen som konstant faller och snubblar på sina egna fötter och känslan av att aldrig riktigt lyckas med något i mitt liv är så påtaglig att den ligger som en tung och klibbig hinna över mig.

Insikten om hur låg min intryckströskel numera är känns som en hästspark i magen. Praktiken som känns så bra men som suger ur mig så mycket energi att jag knappt sover eller klarar av att äta. Hur ska jag någonsin kunna få till en fungerande vardag med alla delar det innebär och två barn på det när jag inte ens klarar av 10 timmar praktik i veckan?!

Kan det inte bara få vara slut nu? Utåt sett befinner jag mig mitt i livet fast inom mig känns det som att jag förbrukat allt det jag har att ge och jag är så trött och ledsen...