De senaste dagarna har jag någonstans insett hur snabbt en människa bryts ner egentligen. Jag ser med förvåning bakåt och tänker på hur mycket mer jag faktiskt gjorde och orkade med för bara några få år sedan och hur detta har krympt successivt. Jag hade en rejäl uppsving för snart ett år sen och även det känns som en hel livstid sedan.
När jag ser på min tillvaro just nu så känner jag mig som en yrvaken virrpanna som precis har fått upp ögonen och inser att jag någonstans på vägen lyckades snubbla och falla igen utan att ens själv inse det förrän det var för sent och jag redan hade skrapat upp armbågar och knän.
Det är som om jag gnuggar mig i ögonen och inte riktigt kan tro på vad jag ser. Bevisligen har jag lyckats slå mig rätt rejält igen eftersom kroppen och hjärnan protesterar högljutt vid minsta överaktivitet. Fast jag förstår inte hur det gick till.
Tre veckor in i arbetsträning är jag och det haltar fram. Tanken är att jag ska prestera 10 timmar/veckan men ännu har jag inte lyckats komma upp i dessa 10 timmar. Nästan varannan dag så är det som om jag överbelastat hjärnan med intryck och sömn är ett helt eget företag för sig där jag ligger och vrider mig fram på småtimmarna om natten och önskar att hjärnan kunde hålla käft nån gång eftersom jag är spyfärdig av trötthet.
Nästa vecka påbörjar jag min arbetsträning på ett nytt ställe och där är tanken att jag ska vara 12 timmar/veckan. 4 timmar om dagen 3 dagar i veckan. Jag vill så innerligt gärna orka detta och jag vill så mycket samtidigt som jag är livrädd för att snubbla och falla igen.
Idag fick jag även träffa en arbetspsykolog för första gången, på egen begäran. Jag har ju ingen aning om vad jag kan tänkas att passa för att göra i framtiden och en arbetspsykolog kan hjälpa mig komma fram till något vettigt. Vi ska träffas några gånger och göra lite tester och samtala och sen får vi se vad bedömningen av detta blir. Det ska bli intressant och spännande och jag är redo att ta tag i den biten i alla fall.
Mitt i allt detta som jag ser "fungerar" något sånär så är jag ändå livrädd och chockad över att se allt det som faktiskt inte fungerar alls. Vardagen och alla rutiner som hade behövts är ett avlägset minne och det mesta som behöver göras ter sig som oöverstigliga berg. Jag har svårt att förstå att jag en gång i tiden har haft en helt fungerande vardag med heltidsjobb, ett hushåll att sköta och ett socialt liv med fritidsaktiviteter. Allt det känns som ett annat liv för så länge sen och en helt annan människa som levde det livet.
Det mesta i livet känns fruktansvärt tungt och ensamt just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar