Giv mig styrka

Den nya framtid jag så såg fram emot föll som en blöt disktrasa i golvet och efterlämnade en våt pöl av tårar av besvikelse och uppgivenhet.

På grund av omständigheter som jag själv inte rår över har den ljusa framtiden på min nya praktikplats gått om intet och jag står åter på ruta ett.

Jag är inte längre sjukskriven utan ingår i programmet om aktivitetsstöd istället. Detta mynnade ut i att a-kassan vill ha ett arbetsgivarintyg av mig för att beräkna min ersättning (annars får jag en väldigt låg ersättning) och detta arbetsgivarintyg har lyst med sin frånvaro i snart 2 veckor (a-kassan var noga med att poängtera att de behövde ha in den inom 14 dagar) trots att jag var snabb i vändningarna och kontaktade min förra arbetsgivare (försäkringskassan) samma dag som jag fick begäran från a-kassan. Så trots att jag gör allt i min makt som lydig och duktig medborgare så är myndigheterna som vanligt som dinosaurier från stenåldern. Återigen är det jag som liten människa som hamnar i kläm och sitter med paniken i halsen och är livrädd för att få min ersättning för sent så jag står där med obetalda räkningar.

Som om inte detta räcker så kommer en påminnelse från försäkringskassan att jag måste inkomma med ny ansökan om bostadsbidrag för att inte gå miste om den och ett besked på obegriplig svenska om min underhållsskyldighet för mina barn.

Å ena sidan förstår jag rent logiskt alla dessa separata turer, tack vare min egen tidigare anställning hos försäkringskassan men å andra sidan så är  detta lite för många saker på en och samma gång för att min apsergerhjärna ska klara av att hantera den stressen som allt detta mynnar ut i.

Jag står återigen på ruta ett och har ingen som helst aning om hur någon som helst framtid skulle kunna se ut för mig. Jag kommer att återgå till min tidigare praktikplats, där det finns plats för mig. Men där har jag varken någon möjlighet att få en anställning eller chans att utveckla mina förmågor med utmanande eller utvecklande arbetsuppgifter. Detta är endast en paniklösning för att jag inte ska falla ner i bottenlöst mörker igen.

Jag träffar mina barn varannan helg och däremellan känns tillvaron totalt meningslös. Jag ser ingen väg alls ut ur detta mörker som det är just nu. Jag ser ingen lösning på någonting.

Jag är nästan halvvägs genom livet och har i princip ingenting som motiverar mig att kliva upp på morgonen...

Livet är riktigt tungt och ensamt just nu...