Accepterandet av utbrändheten

Det är över 6 år sen jag kraschlandade totalt, egentligen var jag nog redan flera år tidigare rätt rejält på gränsen till utbrändhet men hjärnan hade inte fattat vad som var på gång, tills det var alldeles för sent. I januari 2009 tog det tvärnit! Alltså totalt tvärnit! Ingenting fungerade längre. Där stod jag, mitt i livet med en kroniskt sjuk man, två små barn och hus och det gick bara inte mer. Hela systemet stängde av. 

Resan efter det har varit allt annat än behaglig. Den har varit rent ut sagt förjävlig för det mesta. Käftsmäll efter käftsmäll. Krångel med myndigheter varvat med min egen självdestruktivitet och avskyn för min oförmåga. Kampen i närmare 3 år för att komma tillbaka till arbetslivet, om så bara 25%, som inte ens det gick och till slut resan mot 100% sjukersättning ("förtidspension") vid 37 års ålder.

Det har varit den tuffaste resan i hela mitt liv! Extrem på så många sätt! Kantat av skilsmässa, vänner som fallit bort helt, anpassning till att vara ensamstående deltidsförälder. Allt kastat uppochner när man är som längst ner på botten i livet, när man egentligen behöver tryggheten och det välkända som mest. 

Med facit i hand måste jag ändå säga att det var det bästa som nånsin hänt mig, det kunde inte gått på något annat sätt. Jag har lärt mig så enormt mycket på vägen och vuxit så sanslöst mycket som människa. Jag är starkare och tryggare än jag någonsin varit förr och det hade aldrig varit möjligt utan just den helvetesresan med alla bottnar och väggar.

Det viktigaste jag lärt mig i allt detta är att förlåta mig själv och älska mig själv! Jag har också lärt mig att det faktiskt inte finns något "tillbaka" att komma till. Vill jag verkligen "tillbaka"? Tillbaka till den jag var då, när jag misshandlade mig själv och körde över mig själv på alla sätt och vis och pressade mig bortom mina gränser, år efter år? NEJ! Aldrig i livet! 

Missförstå mig rätt nu, självklart hade jag velat kunna arbeta, som så många andra, tillhöra och känna gemenskap med kollegor. Men just nu är det totalt omöjligt. Jag har accepterat att jag tog sönder mig helt i mina försök att "passa in". Jag har förlåtit mig själv för det. Så nu tar jag mig tiden till att låta mig själv växa igen, lyssna på mig själv och. tillåta mig bli den jag ska vara, inte den alla andra förväntar sig att jag ska vara...

Och just nu upptäcker jag att för varje dag jag samarbetar med mig själv, lyssnar på signalerna och följer magkänslan så orkar jag så mycket mer än jag trodde var möjligt för bara några månader sen. 

Att dessutom bo i ett eget hus och själv välja när man vill ha oväsen omkring sig när man är ensam har gjort underverk! Det går inte att beskriva hur vidrigt det är att vara ljudkänslig och inte kunna varva ner och återhämta sig för att grannarna lever sina liv, skriker, gapar, spelar hög musik mm...

På bara två veckor, som jag bott här, känner jag hur livet återvänder. Hur jag för första gången på så många år upplever HARMONI, BALANS, LUGN! Små saker som tidigare kändes som berg och drog ner mig på botten för all stress och oro, känns numera som små minihinder på vägen som jag lätt tar mig förbi och över. 

Jag kan äntligen andas! Allt känns möjligt!

Så det tog över 6 år att acceptera att jag faktiskt är utbränd och finna mig i det. Så nu kanske jag äntligen kan börja reparera allt det som gick sönder och bygga upp den jag faktiskt föddes att vara och lära känna mig på nytt, precis som det ska vara! 

Någonting annat som jag fått med mig på den här resan är insikten om hur sjukt vårt samhälle är uppbyggt. När man är som längst ner på botten så befinner man sig samtidigt mitt i en häxjakt med myndigheter som pressar, piskar, stressar och hetsar för att man mitt i alltihop ska ut och jobba igen, till vilket pris som helst. Man förväntas springa på möte efter möte som mer känns som en inkvisition än ett möte som ska hjälpa samtidigt som man är skräckslagen över om den minimala ersättning man får kommer att dras in eller minskas ännu mer.  Fokus ligger så mycket på arbete att resten av människan glöms bort. För det mesta är det mer än arbetsfaktorn som ligger bakom utbrändheten och vi hade behövt ett system som fokuserar på hela människan, hela livet, alla aspekter. 

Någonting är så tokigt galet i vårt "välfärdssamhälle"...