Förvirring + Klarhet = Kärlek

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva om just nu. Jag har inte den blekaste aning om vad jag går igenom just nu eller vad insikterna jag kommer till klarhet med, betyder. Just nu går jag på ren känsla och väldigt lite intellekt. Förvirringen är total inom mig och jag bara vet att det är det som är rätt.

Jag är på precis rätt plats på min egen resa och har rätt människor omkring mig och jag är också helt rätt för mig just nu. Precis som det alltid är och jag alltid är. Det är det som är tjusningen med det hela. Allting är så som det ska vara hela tiden alltid. Jag väljer vad jag vill göra av det.

Jag har läst enormt mycket böcker på senaste tiden. De flesta om personlig utveckling på olika sätt. Jag har också insett någonstans att allt jag läser flänger runt som små tornados inom mig och rör om, river upp, kastar runt. Jag har därför funderat på att hitta vägar för att bromsa in, pausa och sakta in tempot mer. Det är signalerna jag får inifrån hela tiden. Det går för fort framåt för att det ska vara bra för mig i längden. Detta är inget race där jag måste vinna. Detta är mitt LIV! Samtidigt så vill jag så oerhört mycket hela tiden. Det är väl det som kallas ADHD och Asperger. Hungern efter kunskap, att förstå och begripa tar över med jämna mellanrum. Det gäller att hitta balansen mellan alla delar.

Jag har under de senaste veckorna vandrat runt i ett inre landskap som har bestått av mörk natt, mycket moln, skrämmande skuggor och läskiga monster. Vad jag också upptäckt är att det finns stjärnor, skuggorna förlorar sin makt när jag går fram och tittar på dem och inser att de bara är just skuggor. Bakom molnen finns ändå alltid solen eller månen oavsett hur många molnen än är.

Jag stod mitt i ångestens vidrigaste djup och insåg att jag även i det, lever fullt ut. Jag lever, jag är människa. Jag gråter, skrattar, förlorar, vinner, raserar, bygger upp... Utvecklas! Denna gången var ångesten djupare än någonsin tidigare och mer skrämmande än jag kan minnas någon gång. Jag stannade ändå i den, jag flydde inte, jag stannade upp. Lät den finnas, bekräftade att den fanns, accepterade den som en del av mitt inre just då, lyssnade på vad den hade att säga. Den är en del av mig och den behöver forsa fram och komma ut i ljuset den också. Att det ändå bodde så mycket självförakt och otrygg osäkerhet inom mig, var rätt obehagligt och skrämmande. Men den klingade av och förlorade sin styrka, den tappade fotfästet och föll platt och blev just bara en skugga där inne. Efter det, insåg jag någonstans, att det är såhär det är att vara människa, för mig!

Ångesten är rädsla och osäkerhet och kan endast tröstas med kärlek och mer kärlek.

Livet handlar inte om gott eller ont, bra eller dåligt, ljus eller mörker. Livet handlar om allt det samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Det är ingen dragkamp eller ett krig där ena sidan vinner. Det är ett samspel där min fokus bestämmer hur jag ser på saker och ting. Allt finns inom mig alltid. Både ljuset och mörkret. Det ena kan inte existera utan det andra och när jag inser det och låter allt vara som det är och går in för att vara mitt bästa jag varje dag, om det så endast innebär att mitt bästa jag just den dagen bara orkar ta sig ur sängen och dricka en kopp kaffe, då är det tillräckligt! Då har jag varit mitt bästa den dagen och förtjänar en stående ovation av mig själv!