Intensiva strålkastare

Som vanligt med min intensiva damphjärna så rusar det på i enorm fart med hisnande upptäckter. Det känns omåttligt spännande att upptäcka sig själv gång på gång. Det känns som om jag hittar nya sidor hos mig själv varje dag. Välkända sidor samtidigt som de ser helt annorlunda ut när jag lyser på dem med inre strålkastare och synar dem under lupp.

Det känns som om jag smyger runt inom mig själv med en liten ficklampa och lyser runt i alla mörka hörn och synar skuggorna som lurar bakom hörnen. Det som tidigare skrämt mig halvt från vettet och fått ångest och panik att ta över ser helt annorlunda ut när jag lyser upp tillvaron och synar mörkret med belysning. Det mesta har en tendens att förvandlas till helt ofarliga saker när jag lyser upp mörkret. Skuggorna blir mindre hotfulla och mer hanterbara.

Skuggor har ofta en tendens att skrämma mig, speciellt eftersom jag har en väldigt livlig fantasi och är van vid att låta fantasin skena iväg och skapa monster där det inte finns några. Så det handlar ju om att förändra ett beteendemönster och lära in ett nytt sätt att se på saker och ting.

Så nu är min hjärna inställd på att leta upp varenda liten mörk vrå jag kan hitta och lysa upp dem! Det är först när jag blir kompis med alla delar av mig själv som jag kan vara hel i mig själv.

Som jag ser det så är hela den här resan en resa mot att lära känna hela mig själv så att jag kan slå fast vart jag befinner mig på mitt livs väg. Då är det lättare för mig att komma till de mål jag sätter upp för mig själv, när jag vet var utgångsläget är.

Sen är det upp till mig vilken inställning jag har till själva resan. Om den ska vara en läskig kamp eller ett spännande äventyr. Jag väljer det senare, det känns roligare och mer givande.