Vardagens små segrar

Att åka och handla själv brukar för det mesta gå bra för mig... Jag har min invanda rutin och min tid för mental förberedelse. Jag tar med min inköpslista och mina kassar. Jag brukar till och med få en parkeringsplats där jag brukar parkera. Det flyter på och det är som det brukar. Jag är i förhand förberedd för de delar att själva handlandet som är en påfrestning. Att behöva prata med personal i kassan, till exempel. Självskanning är rena himmelriket för mig så länge allt flyter på och det inte är en slumpmässig kontroll. 

Mitt liv blir mycket enklare när jag har min rutin och jag följer den. Av den anledningen åker jag för det mesta till en och samma affär som jag lärt mig att hitta i och känner mig trygg och bekväm i. Då klarar jag av små avvikelser i rutinerna. Så fungerar det för mig.

Sen kommer då dagarna när affären ska byggas om, utökas, förbättras, bli bättre anpassat osv... Det är, för mig, rena mardrömmen!

För något år sen hade de gjort om hela mejeriavdelningen när jag var där och jag fick hålla hårt i mig själv för att inte lämna min kundvagn och fly därifrån. Jag fick regelrätt panikångest för jag var inte förberedd på den förändringen.

Nu håller de på att bygga om halva butiken. Det är inte en avdelning som förändras utan halva affären. När jag åkte ner dit idag så var jag inställd på att det pågår stora förändringar och jag trodde att jag va så förberedd som jag behövde.

Men ju längre in i butiken jag kom, desto mer kände jag kallsvetten börja rinna längs ryggen, pulsen skenade, jag blev yr och synen blev dimmig. Jag var helt övertygad om att jag skulle spy rakt ut och svimma när jag upptäckte hur mycket det förändrats där inne. Kryddhyllorna har flyttats, köttavdelningen var ett enda kaos av nya tomma kylar och alla varor i en enda röra. Salthyllan hade flyttats helt och likaså en del grönsaker. Skiljeväggar som tidigare fanns är flyttade eller borttagna. Jag fick stå en bra stund bland frysdiskarna som stod trygga och oförändrade, där de alltid stått, och bara andas djupa andetag och ingående förklara för mig själv att jag inte håller på att dö utan att min reaktion är helt irrationell. Mitt i allt detta kaos så borrades det för fullt och nya golv lades och alla scanners pep. Ljuden växte till ett enda vrål i mitt huvud, ljuset gjorde ont i ögonen och jag ville helst bara krypa ihop i ett hörn i fosterställning och gråta.

Trots detta, denna totala övertygels om att jag skulle gå sönder i en miljon bitar och instinkten att fly för mitt liv var så överväldigande att nästan hela mitt väsen trodde på det, så tvingade jag mig själv att fokusera på min lista och köpa med allt det som stod där! Min seger består i att jag gjorde det i alla fall! Fast det kändes som jag skulle ramla ihop och dö om jag inte sprang för livet!

Det är när dom bygger om "min" affär som mina diagnoser blir funktionshinder, handikapp. Det är i de situationerna jag inser att jag behöver stöd och de mentala "rullstolsramperna" för att bättre klara av läget. 

Fast det är en stor seger i sig, för mig, att utsätta mig för sådana situationer i alla fall. Att göra det jag bestämt mig för och gå igenom det. För jag vet ju innerst inne att jag inte kommer att dö eller svimma. Jag vet att jag blir tröttare än många andra och behöver mer tid till återhämtning men jag gör det i alla fall! Jag bevisar för mig själv att jag klarar det ändå! För mig är det vardagsmod! En styrka och en seger!