En studie i kaos (möte med kommunen)

Tänk er ett rektangulärt kontor, ca 10 kvadratmeter stort. I rummet finns en dörr på ena kortändan och ett fönster på andra kortändan. I hörnet vid fönstret finns ett stort hörnskrivbord och längs andra långväggen finns en bokhylla och en hylla med prydnadsföremål. Till höger om dörren, när man kommer in i rummet finns ytterligare en bokhylla och ett litet runt bord och en lågt hängande taklampa som antagligen ska hänga mitt över bordet.

När jag kommer in i rummet så har det lilla runda bordet flyttats ut så det står en bit ut i rummet. Runt bordet har det ställts 7 stolar. Vi är nämligen 7 personer som ska ha möte.

Med nöd och näppe lyckas jag pressa mig ner i en stol och har den lågt hängande taklampan väldigt nära ansiktet. Med på mötet är en kvinna som är totalt okänd för mig sedan tidigare och öppningsrepliken för mötet är att min handläggare ska sluta om två veckor och den okända kvinnan är hennes efterträdare.

Utifrån den här scenen vill jag nu dela med mig av vad som händer i huvudet på mig vid ett sådant möte.

För det första så har jag inte den blekaste aning om vad den nya handläggaren heter, det blev totalkaos i min hjärna av hela situationen så jag minns inte vad hon heter. Jag har heller inte den blekaste aning om hur jag ska kontakta henne eftersom jag inte fått någon kontaktinformation till den här kvinnan.

Rummet va så litet att vi nästan satt på varandra och med taklampan i ansiktet så hade jag full fokus på att inte få panik. Jag kände mig väldig illa till mods och paralyserad av obehag. Att följa med i vad som sades och frågorna som bollades var en helt egen utmaning i en kategori för sig. Att dessutom, konstant, bli avbruten mitt i en mening gjorde inte situationen bättre.

Känslorna för det här mötet kan sammanfattas i obehag, misstro, ångest, panik, klaustrofobi, irritation, kaos, nedvärdering, hopplöshet och sorg.

Jag tänker att det kanske för de flesta andra är en situation som är smidig att hantera, inga problem alls. Att informationen är lätt att processa och att det är enkelt att följa med i samtalet och hoppa mellan personerna som talar i halva meningar.

För mig är det ett enda virrvarr av kaos. Jag kan ärligt säga att jag knappt minns vad som sades på det här mötet och egentligen inte alls har koll på vad vi kom fram till. Jag vet bara att ett nytt möte är inbokat och att jag inför det mötet kommer att känna ännu mer misstro och hopplöshet.

Jag skulle för en gångs skull bara vilja bli respekterad och slippa känslan av att vara "ufot" i rummet som inte är som hon ska. Känslan av att min åsikt inte räknas för att det är "fel" på mig. Jag skulle vilja slippa obehagliga överraskningar som omöjliggör förmågan att ta in informationen som jag delges. Jag skulle vilja bli behandlad som en vuxen medmänniska och inte som en paria.

För den som är intresserad av hur ett bra möte skulle ha sett ut så går det utmärkt att kontakta mig på astifritz(@)gmail.com (ta bort parenteserna runt @) eller lämna en kommentar till inlägget, så är jag mer än villig att beskriva hur jag skulle ha kunnat få ut något konstruktivt och positivt ur mötet.