Nej, mitt inlägg handlar absolut inte om inredning! Det handlar om min tillvaro, min syn på omgivningen och min själv i den. Återigen flyr jag in i metaforernas värld för att kunna tydliggöra vad som händer i min verklighet...
Som jag ser på mig och min utbrändhet så kan jag göra den bilden tydligare genom att jämföra mig med ett bränt bord. I en tillvaro där de flesta andra är spisar, är jag ett träbord. En spis lämpar sig ypperligt för att tillaga mat på, att värma upp saker på. Ett träbord är mindre lämpat att tillaga mat på. Visst går det om man använder det som bränsle i en eld, då går det alldeles utmärkt! Däremot har man inte så mycket till bord kvar efter ett tag. De flesta andra har inget problem med att vara en spis. Om jag försöker vara spis utifrån ramarna som finns i vår tillvaro så går det riktigt illa för mig, vilket det har gjort! Jag har under alldeles för lång tid gjort mitt yttersta för att vara den där spisen och själv eldat upp delar av mig och omgivningen har gladeligen hjälpt till, för ingen har vetat bättre. Nu finns det inte så mycket kvar av det där träbordet... Ett par ben och lite bordsyta. Ska man ställa något på bordet så behöver man stötta upp det med något för att det inte ska falla omkull eller ställa det mot en vägg.
Kanske går det att bygga till nya ben och ny bordsyta men det kommer aldrig att bli samma bord som det var innan...
Det var den ena liknelsen... Den andra liknelsen kan väl kanske jämföras med HUR jag gör för att reparera bordet igen...
I den terapi som jag går i så jobbar vi mycket med rutiner, vardagsrutiner. Vi skapar regler för att jag lättare ska hitta en balans i tillvaron, hitta ett sätt att bibehålla min energi och inte låta den sippra mellan mina fingrar utan att jag fyller på med nytt hela tiden. Vi har snart hållit på i ett halvår och när jag funderar på hur det har gått, vilka förändringar som skett så kan jag inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är som är annorlunda, bättre, trots att det är det...
Det är som att gå in i ett rum som man känner till väl och man står där i dörren och inser att något är annorlunda i rummet. Det är inte ommöblerat, inga stora förändringar. Men när man stått där en stund så börjar man se att det finns små nya prydnadssaker och att en del gamla små ting har fått byta plats. I det stora hela ger det rummet en bättre atmosfär fast man kanske inte ens kommer ihåg hur sakerna stod innan...
Precis så känns det för mig i mina nya rutiner... Jag kan inte säga exakt vad det är men det känns bättre.
Jag håller fortfarande på att återhämta mig efter föreläsningen för en vecka sen. Jag är lite ställd över att det tog så mycket energi, det är jag. Jag var nog inte riktigt beredd på att det skulle ta så lång tid att komma igen. Men det var så värt det! Snart påbörjar vi arbetet med nummer 2 i Insyn som kommer att ha temat ADHD och ADD. Tidningen ska släppas i början på november och jag kommer återigen att stå inför folk och berätta, under psykiatriveckan i Vetlanda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar