Utvärdering av livet

Jag tänkte ge mig på en utvärdering av mitt liv så långt...

För det första... "Utvärdering", vilket märkligt ord egentligen... Så torrt och tråkigt på sätt och vis men ändå det enda ord jag kom på för att beskriva vad jag vill förmedla...

Så här långt i livet har jag bara ett enda ord som återkommer och gör sig gällande för mig. "Ont"! Livet gör ont! Visst har jag stunder och små fragment av livet som är lycka och glädje, men för det mesta är det obegripligt och gör ont.

Länge var jag övertygad om att min känsla av uddaskap, olikhet och att inte passa in, berodde på yttre faktorer. Sen fick jag en rejäl kalldusch när jag insåg att så inte var fallet. Därefter levde jag i alltför många år i tron att jag var "fel" att det var "fel" på mig som aldrig kunde passa in, hur jag än vände ut och in på mig själv.

Sen fick jag beskedet att det som kändes "fel" i förhållande till resten av min omgivning, i själva verket var en hjärna som fungerade annorlunda. Och folk förväntade sig att jag skulle vara lättad och glad över detta. Till viss del var det en lättnad men till största delen har det varit en enorm sorg. För nu vet jag att hur jag än beter mig eller gör så kommer jag aldrig att kunna "passa in" fullt ut. Jag kommer alltid att fungera annorlunda och tänka annorlunda. Jag kommer aldrig kunna förstå de regler som styr de flesta. Detta kommer alltid att göra att jag framstår som "konstig".

Det gör ont! Eftersom jag så länge hoppats kunna hitta den "magiska formel" som gör att jag smälter in och passar in.

Nu vet jag att de flesta går på känsla och "vet" hur vissa saker är och att jag alltid kommer att använda mig av mitt intellekt för dessa saker. Visserligen känner jag så mycket och intensivt men kan aldrig lära mig gå på känsla rakt av, som de flesta gör. Det kräver så mycket mer av mig eftersom hjärnan går på högvarv hela tiden och jag känner för varje dag som går att min ork förbrukas fortare. Det skrämmer mig och gör att jag känner mig isolerad.

Jag vet att det är upp till mig hur jag vill se livet och vad jag fokuserar på samtidigt som det är så innerligt svårt att bryta gamla mönster och tänka annorlunda. Har man levt hela livet med tanken på att något är "fel" på en så är det lätt att falla tillbaka på det.

Tro inget annat än att jag vet om min styrka, jag vet om att jag kommer att ta ansvar för hela mitt liv själv så mycket det bara går. Jag kommer att kämpa till den dag jag dör med att hitta det positiva och hoppet. Men jag börjar förstå att det  till största delen troligtvis kommer att göra ont.

Så det är min utvärdering av mitt liv hittills... Det gör förbannat ont!