Djupet

Idag kom det över mig som jag aldrig trodde skulle hända igen.... Jag föll djupt och riktigt hårt. Jag föll så djupt att det gamla monstret, som jag trodde var helt borta, fick ett järngrepp om min hals och var på väg att kväva mig. Det vidriga, mörka, hemska monstret som nästan lyckades övertala och övertyga mig om att jag är värdelös, att jag är en börda, en last, en varböld på jordens vackra yta.

Avgrunden som slukar allt ljus, slukade mig med hull och hår idag!

Jag sitter rätt lamslagen och funderar över detta. Det är inte många ord som kan beskriva alla tankar som far runt som virvelvindar i hjärnan och alla känslor som avlöser varandra utan avbrott.

Någonstans valde jag ändå ljuset, jag valde mig! Det är jag tacksam för! Samtidigt är jag väldigt ställd över denna händelseutveckling. Jag kan inte säga att jag begriper fullt ut vad det är som riktigt hände. Jag vet bara att jag är väldigt trött.

Det känns som om jag sprungit ett mentalt maraton i raketfart och har landat på mållinjen i en flämtande, svettig hög. Mer död än levande.

Någonstans har jag valt galet i ett vägskäl i livet... Fast innan jag går tillbaka och väljer rätt riktning så ska jag sätta mig ner på en stubbe och vila en stund. Jag behöver verkligen det. Hoppas bara att min hjärna, som går på högvarv, kan begripa det också...