Jag har tidigare skrivit om hur jag upplever omvärlden "svart - vitt", "på - av", "antingen -eller" och att det här med gråskalor inte är min starka sida. Det är också konstaterat att detta är typiskt för ADHD personligheter, eller Asperger om man ska lyssna på min läkare. Oavsett vilken diagnos det hänger ihop med så är just det ganska oviktigt. Med tanke på att båda diagnoserna går under "autismspektrumskalan" så antar jag att det kvittar egentligen.
Jag kan mest konstatera att under min egen resa från botten och uppåt så är just konstrasterna lika skarpa och bländande som de alltid har varit. Intensiteten i kontrasterna är också precis lika extrem som tidigare. När jag har full fokus på positivt och glädje så är det väldigt tydligt. När sedan dippar kommer vandrande längs vägen så blir det svartvita åter igen ganska förvirrande och rörigt.
Att hitta balansen i livet är inte det lättaste och att hitta någon form av gråzon, när man inte har en aning om hur en sådan ser ut, känns eller borde upplevas är ganska knepigt...
Jag är mycket bättre på att själv välja vilken inställning jag vill ha till allt som händer i livet numera och jag har lättare för att skaka av mig det tunga och välja en mer lättsam attityd.
Ändå är det lättare för mig att ha fokus på antingen svart eller vitt, att se båda samtidigt är i princip omöjligt. Det är inte så lätt att hitta mittemellanvägen som verkar vara den som de flesta andra människor har smidigare för... Det tar enorma mängder energi att hitta balansen mellan aktivitet och vila, fullt ös och avslappning, toppen och botten. Jag antar att det är just de bitarna som jag själv får jobba hårdare med. Samtidigt så väcks en fundering i det hela... Ett handikapp är ju något som inte går att jobba bort. Den mentala rullstolen i förhållande till rådande samhälle är trots allt oerhört verklig för mig. Det krockar och har sig oavsett vilken inställning jag har till det.
Men skam den som ger sig! Jag fortsätter att utmana min komfortzon, utsätter mig för nya sociala situationer, frångår rutiner som tidigare varit bergfasta, träffar nya människor, letar nya utmaningar och håller hårt i mig själv under den hisnande resan.
Det är som sagt inte så lätt att hitta balansen i hela den här upplevelsen, som kallas liv... Eftersom jag trots allt bestämt mig för att LEVA tills jag dör så antar jag att det bara är att fortsätta testa nya vägar och hitta nya lösningar på alla utmaningar jag snubblar över.
Jag antar att jag trots det behöver jobba lite mer på att vara mer barmhärtig mot mig själv och förstående inför mina svagheter och hörsamma signalerna om att bromsa in lite tidigare. Det gör så fruktansvärt ont att smälla in i väggar i femhundra knyck. DET är jag väldigt duktig på!
Det känns någonstans som att jag kommit över den första bergstoppen, när det gäller att acceptera hela mig som jag är och nu är det finslipningen av detaljerna kvar... Kanske är det just det som är själva livet? Det hade dock varit lite lättare om jag haft det där filtret som sållar bort ett helt gäng med intryck, som vi bokstavsmänniskor saknar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar