Sen en tid tillbaka har det varit väldigt turbulent och oroligt i mitt inre och i mitt liv. Självklart blir det så eftersom jag återspeglar min upplevelse av min verklighet inifrån. Är jag turbulent inombords så ser jag även detta i min omgivning.
Men nu äntligen börjar fjällen falla från mina ögon och jag börjar skönja en tydligare kontur av detta, som spökat och levt rövare. Nämligen insikten om att Aspergerdelen av mig har varit totalt förträngd, gömd och avskydd. Självklart går inget av det ihop med hur jag vill att det ska vara. Jag vill älska ALLA delar av mig själv precis som de är och stötta de delarna som är svaga och glädjas över styrkorna.
Så igår insåg jag plötsligt med ganska stor förvåning och chock att jag fortfarande alltså inte ens har accepterat Asperger diagnosen fullt ut... Jag fick en fråga för ett par dagar sen, som löd: "Hur mycket vet du egentligen om Asperger" och jag blev rätt ställd när jag började fundera och insåg att jag egentligen inte vet så mycket. Jag har istället lagt mer fokus på att bli kompis med ADHD-delen, som varit lättare att ta till sig.
När jag fick diagnoserna i oktober 2011 så var jag ganska säker och beredd på ADHD-diagnosen. Aspergern kom som en blixt från klar himmel och jag visste knappt ens vad det var för något. Att få något okänt slängt i knät några veckor efter ett självmordsförsök och mitt under utbildningen till undersköterska på heltid var kanske inte det mest konstruktiva och genomtänkta... Men så var det och det blir ju bra i slutänden ändå. Däremot kan jag känna att vården behöver fundera lite mer på hur de ska hantera sina patienter EFTER att de gett dem diagnoser, med just stödsamtal och kanske även stödgrupper.
Jag har lagt ner mycket tid på att läsa på om ADHD och lära mig om vad det innebär, att leva mitt liv utifrån de delarna som innebär utmaningar och utnyttja styrkorna som finns. Under tiden har jag motat undan Asperger delen och blundat för vad den innebär och innefattar.
Samtidigt så inser jag också till min stora glädje att allt är precis som det ska vara! Jag är precis i rätt position i mitt liv för att klara av att hantera just den här utmaningen, att bli kompis med Aspergern och lära mig älska den delen. Hade jag gett mig på det i ett tidigare skede så hade det troligtvis slutat med rätt mycket skador på/i mig själv eftersom jag inte hade varit stark nog för att hantera den delen. Nu har jag ändå byggt upp styrka, mod och ett annorlunda tänkt utifrån NLP och den resa inom personlig utveckling som jag lagt ner enorma mängder tid och energi på. Den styrkan och det modet kommer att behövas när jag nu ger mig ut på denna nya stig för att möta alla skuggor. Alla osäkra, rädda och "misshandlade" delar av mitt inre som sitter i dolda hörn och värjer sig mot smärtan från alla slag och den hjärtskärande känslan av att ha blivit ignorerade och osedda.
Så med viss rädsla och osäkerhet som ändå står på en solid grund av beslutsamhet, styrka och mod tar jag nu klivet ut i det okända och väljer att ha som utmaning att möta ALLA delar av mig med ömhet, ödmjukhet, kärlek och nyfikenhet! Förväntan och en herrans massa fjärilar i magen vill jag lova er att jag har!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar