Ordets makt

Jag var på avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan igår. Jag måste erkänna att det var det bästa mötet jag haft med myndigheter hittills. För en gångs skull förstod jag vad tanken var med mötet och vad vi bestämde oss för. I vanliga fall brukar jag gå därifrån mer förvirrad än innan jag kom dit. Stegen framöver blir att utvärdera min arbetsförmåga till att börja med.

Jag kan bara tacka min fantastiska handläggare på Försäkringskassan som lägger ner lite extra tid på att förklara för mig så jag förstår. Min underbara jobbcoach var också närvarande och hon är en klippa utan motsvarighet när det kommer till att stötta och peppa. Dessvärre ska hela Bryggan 2 projektet läggas ner den 30 juni 2013 och människor som mig står genast lite ostadigare igen...

Min läkare hade skrivit ett långt och utförligt intyg om mina "svårigheter" och "hinder" och att läsa det dokumentet kändes till en början som ett rakt och ärligt utlåtande från en läkare till berörda myndigheter. Senare, när jag läste dokumentet igen, kunde jag inte annat än känna mig lite olustig och knepig i sinnet.

Språkbruket i texten är ganska intressant också eftersom man får läsa flera gånger för att ens begripa vad som menas. Alla som har läst någon form av medicinskt utlåtande vet att det knappt är svenska som används. På ett ställe skriver läkaren "dessa besvär är terapiresistenta..." Vilket sjukt ord! Är det ens ett ord som används? Uppenbarligen, eftersom läkaren just gjort det... Rent spontant låter det som en dödlig bakterie, tycker jag.

Han beskrev också funktionsnedsättningarna inom både ADHD och Asperger (utifrån vad han sett hos mig) var för sig och jag måste erkänna att jag lärde mig några nya saker om båda diagnoserna.

Å ena sidan är det bra med ett utförligt intyg där läkaren i detalj beskriver varje "fel" och "störning" han sett hos mig eftersom detta också ingår i att utvärdera en arbetsförmåga i framtiden. Å andra sidan känns det samtidigt som en rejäl käftsmäll att få allt detta uppradat för sig. Det blir så mycket på en gång och så koncentrerat. Det är mycket samlad skit från tidigare upplevelser under livet, som susar upp i huvudet och påminner mig om hur allt var förr, när hela jag kände mig "FEEEEEEL" och "missanpassad". Jag kan fortfarande känna detta men inte lika mycket som förr. Det är något jag arbetar med konstant, dagligen.

Ni som följer mig på bloggen vet vilken resa jag gjort på kort tid. Jag är bättre på att lyfta mig själv och välja att fokusera på mina förmågor och styrkor samtidigt som det är en rejäl utmaning att läsa läkarens ord och ändå hålla fast vid rätt fokus i förhållande till mig själv och vad jag lärt mig om mig själv det senaste halvåret.

Att ha en "stämpel" och "etikett" av samhället, för att man inte passar in i fyrkanten de skapat, är inte så lätt att förhålla sig till. Det är lätt när jag slipper ha kontakt med samhällsfunktionerna men det är en rejäl utmaning när jag behöver gå på massa möten och få en helt annan bild presenterad för mig.

Sen är det alltid mitt eget val, hur jag ska hantera det som händer och de omständigheter jag hamnar i. Det är mitt eget ansvar att se till att jag lyfter mig själv igen och lär mig något nytt av livet. Mitt mående är mitt ansvar och eftersom jag trots allt är min egen bästa vän så vill jag givetvis att jag ska må så bra det bara går.

Jag vet också att vården och myndigheterna hade vunnit så mycket på att lägga ner lite mer tid på att underlätta lite mer för oss, som har ett osynligt handikapp. Speciellt psykvården som trots allt borde ha en ganska omfattande utbildningsgrund och erfarenhet av just psykiska funktionsnedsättningar. Man kan tycka att de kunde lära sig av tidigare möten, hur hårt deras utlåtanden tar och kanske lägga lite mer energi på empati och medkänsla.