Att befinna sig i min värld just nu är allt annat än behagligt. Det känns som om jag öppnat pandoras ask inom mig och allt det jag förträngt, är rädd för och avskyr bara väller fram som en klibbig stinkande sörja. En gigantisk varböld som spruckit. Paralyserad står jag och inser att det finns så mycket kvar av mig som jag behöver lära mig att tycka om.
Hur tycker man om någonting som skrämmer en halvt från vettet?
Hur älskar man något som får en att vilja kräkas av vämjelse och illamående?
Som vanligt, i min värld, kommer allt på en gång. Inga små steg här inte. Allt väller fram som en rasande lavin, en vild fors vid islossning.
Jag läser och letar information på nätet, där jag kommer åt. Frågar mina frågor bland andra som liknar mig och dem som inte liknar mig alls. Sitter still och lyssnar inåt och gör mitt bästa för att förstå innebörden i det jag hör och ser.
Visserligen gör jag mitt allra yttersta för att bibehålla en positiv inställning till denna förändring. Det är ett nödvändigt steg för mig att ta. Samtidigt så önskar jag att jag hade haft en större känsla av trygghet inom mig. Just för att det mesta känns totalt okänt och skrämmande inuti så har känslan av trygghet sprungit och gömt sig.
Den senaste veckan har bestått av totalt obegriplig, för mig, känsla av obehag inför tanken på att umgås med människor. Ändå har jag tagit mig i kragen och tagit mig ut bland människor i förhoppning om att känslan ska minska och trubbas av. Den har istället intensifierats och ökat. Jag antar att det kommer i samband med att jag låter asperger delen hos mig träda fram och bekräftar dess existens och med tanke på att jag förträngt det för glatta livet, hittills, så känns det som något helt nytt och totalt obegripligt...
Känslan av att stå på totalt ostabil grund, att falla handlöst och att gång på gång landa i en bottenlös ångest är hemsk. Jag gör mitt bästa för att använda mig av de värdefulla verktyg jag har för att välja ett annat förhållningssätt men jag misslyckas kapitalt just nu.
Nästa vecka ska jag närvara vid en älskad systers student och tanken är att jag även ska närvara vid studentfesten. Det kommer att vara många människor. En del okända och en del kända som jag inte träffat på väldigt många år. Bara tanken får mig att nästan skrika rakt ut i panik. När sedan nära och kära säger "Det kommer att gå bra, det blir roligt för dig, det är så många som vill träffa dig" så vill jag bara fly för mitt liv... Återigen står jag inför faktum att det verkar kvitta vad jag säger eller hur jag säger det så kommer ändå alla andra att fortsätta tro och inbilla sig att ett osynligt funktionshinder går att "bota".
ADHD och Asperger GÅR INTE att jobba bort, man kan inte "bota" det eller låtsas som att de inte finns! Det fungerar inte så! Den energi som går åt till att fungera i en vardag är flera gånger större än hos dem som har "normalt" fungerande hjärnor. Våra hjärnor saknar vissa funktioner och fungerar många gånger på ett helt annat sätt än "normala" hjärnor. För många saker som går per automatik för de flesta, går det åt en helt annan process i hjärnan, för att vi ska kunna utföra samma sak.
Att hantera två diagnoser och allt vad det innebär och att samtidigt göra sitt yttersta för att fungera i ett fyrkantigt samhälle och bolla med en föränderlig vardag är många gånger ett helt omöjligt uppdrag.
Så just idag känns det som att kasta sig ner i en avgrund och förvänta mig att jag kan flyga fast jag inga vingar har att flyga med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar