Lågan som aldrig slocknar

I det mörkaste av mörker famlade jag blint
jag sökte i panik och fann ingenting
tårarna vätte ansiktet i ett aldrig sinande flöde
det mörkaste av mörker sökte sig djupt ner i min själ

Jag sprang och jag skrek
jag kved och smärtan skar djupt och skoningslöst
tystnaden var öronbedövande och kvävde alla ljud
mörkret sipprade sakta in genom varje levande por

Jag slog i överallt i min febrila jakt
jakten efter mig
jakten efter allt
jakten efter frihet

Jag snubblade över mina fötter
föll hårt mot stenhårt golv
såren blödde ymnigt och alla muskler flämtade av utmattning
den sista tåren rann sakta ner för min kind

Jag blundade hårt
livrädd för att se
livrädd för att våga
livrädd för att andas

Så öppnade jag ögonen
vände blicken uppåt
såg den mörka himlen ovan
det oändliga intet och det eviga alltet

Där urskiljde sig dock ett lysande sken
en intensiv låga
en brinnande stjärna
ett ljussken av hopp

Jag flämtade av lättnad
jag grät en tår av lycka
jag kurade ihop mig till en boll
och fann åter meningen med mitt liv

Jag satt stilla i natten och mörkret
lycklig för att finnas till
lycklig för att jag fallit och åter sett
lycklig för att jag ändå är jag