För ett halvår sen tog mitt liv en oväntad vändning. Jag bestämde mig för att må bra i mitten på november och i slutet på förra året mådde jag så bra att jag aldrig kunnat tro att det var sant. Det hände otroligt mycket på väldigt kort tid.
Nu, ett halvår senare kan jag med häpnad konstatera att livet fått en helt ny innebörd för mig. Från att ha varit en ändlös kamp, bottenlös ångest och evig pina så är mitt liv numera mer glädje och förväntan. Visst har jag mina dagar när känslan av kamp och pina väger tyngre än glädjen över livets mångfald men de dagarna är kortare och färre nu än vad de någonsin varit tidigare i mitt liv.
Jag tränar dagligen på att känna tillit till mig själv och till livet och att aldrig, aldrig förlora hoppet om en ljusare morgondag! Jag snubblar ibland men det hör till, tänker jag... Jag har ju trots allt levt i så väldigt många år med tron att livet är smärta och kamp. Givetvis tar det lite tid att lära in ett nytt sätt att hantera livet och alla utmaningar som livet serverar mig.
Äntligen står jag igen på en plats i mitt liv där jag känner att jag älskar och trivs med mig själv. Jag njuter av mitt egna sällskap och ser, med spänd förväntan, fram emot vad dagen idag har att erbjuda för möjligheter och tankeställare. Jag har insett att jag trots allt kan lita på mig själv nu och att jag alltid kommer att se till att ta hand om mig på bästa sätt utifrån de förutsättningar jag har. Mitt liv är inte perfekt på något sätt och jag kommer aldrig att vara perfekt heller men det är inte det som är vitsen heller, anser jag.
Jag är jag och det är det enda som betyder något. Precis som du är du och det är precis så det ska vara! Alla vi är unika och finns här av den enda anledningen att vara oss själva precis som vi är. Det känns underbart!
Jag är tillbaka i känslan jag hade precis i början av min totalomvandling i mitten på november. Känslan av att vara väldigt värdefull för mig själv och min egen bästa vän. Känslan av att jag aldrig är ensam och alltid är i gott sällskap så länge jag håller om mig själv hårt och har tålamod med mina svagheter och tillit till mina styrkor.
Det har hänt så otroligt mycket det senaste halvåret och jag har fått så många fler erfarenheter och insikter. Känslan är densamma samtidigt som jag ändå är en helt annan än jag var då. Jag kan inte säga annat än att det numera, trots svackor, känns urhäftigt att vara med om detta liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar