"Det märks faktiskt inte på dig..."

Något som jag länge gått och förvånats över och känt mig lite förvirrad över är en kommentar som jag upptäckt att jag får ofta. Jag får den av både vårdpersonal, myndighetsanställda och andra omkring mig. Rätt vad det är i ett samtal kan en person rätt som det är säga: "Men det märks faktiskt inte alls på dig att du har diagnoser..."

Vad menar de egentligen med en sån kommentar? Borde det synas någonstans på mig? Är det så att det är bra för alla andra att det inte märks på mig så att de kan låtsas som att jag är en anpassningsbar fyrkant som andra? Är det menat som något slags beröm för väl utfört arbete med att anpassa mig? Jag förstår verkligen inte vad meningen med en sådan kommentar ens är...

För mig blir det snarare ytterligare ett hinder. För mig är det inget positivt att jag lyckas "smälta in" såpass väl att det som är min mentala rullstol inte märks någonstans. Det innebär, för mig, bara att jag lyckats begränsa mig själv så till den milda grad att jag sätter krokben för mig själv. Vid första anblick vet jag att det inte märks någonstans att vissa delar av mig är totalt annorlunda mot den större helheten. Själva problematiken uppstår när jag har kommer närmare andra människor. När ett vänskapsförhållande börjar fördjupas eller ett längre samarbete krävs. Då framträder mina egenheter mer än tydligt. I detta har jag upptäckt att många relationer blir obekväma och knepiga. Det som är positivt i detta, nu, är att jag numera låter bli att piska upp mig själv för att jag är annorlunda och för att jag "inte passar in". De som vill lägga fokus på det som är negativt får göra det men jag har valt att fokusera på allt som är positivt och då behöver jag släppa och gå vidare.

De som accepterar mig som jag är, har inga som helst problem med att jag reagerar tvärtemot de sociala normerna och reglerna. De är relativt få människor som gör det. De andra faller ifrån ganska snabbt numera eftersom jag varken orkar eller har lust att gå in i en djupare diskussion om något som jag knappt kan förklara.

Min handläggare på Försäkringskassan är en av de få myndighetsanställda som accepterat och faktiskt gjort vissa förändringar i sin kontakt med mig för att bespara mig onödig stress. Om hon skickat brev till mig så ringer hon alltid innan jag fått brevet och går igenom innehållet med mig så att jag ska förstå vad det är jag får hem så jag inte blir förvirrad och stressad över innehållet. Det tycker jag är fantastiskt bra! Det besparar mig massor av oro.

En person inom vården, däremot, som skulle vara samtalsstöd för mig tyckte mest efter första samtalet att "du beter dig inte alls som en person med Asperger, du borde inte kunna beskriva saker i metaforer". Det var något förvirrande, måste jag erkänna.

En tidigare bekant blev upprörd när jag skulle ge mig på att lösa en konflikt oss emellan och gjorde mitt bästa för att förklara mina begränsningar och varför jag behövde svar på en fråga och kontrade med "Jaja, just det... du och dina sjukdomar..." Behöver jag ens tala om hur sårande och kränkande det kändes?

De som står mig närmast står ut med att jag reagerar tvärtemot vad det större antalet gör och hänger oftast med på mina stormiga kast. De visar mig ett tålamod som värmer både själ och hjärta. De ger mig tiden att förklara, att beskriva och de står med öppen famn och håller om mig när jag faller. De tar mycket med en nypa salt och även om konflikterna haglar ibland, mest när jag själv genomgår stora förändringar i mig själv, så löser vi allt genom att prata och åter prata.

Sen finns ett par guldkorn där ute, fantastiska människor, som oavsett vilken storm jag befinner mig i och hur värdelös jag än känner mig ALLTID lyfter mig och belyser allt det som är fantastiskt och bra med mig. De som villkorslöst sprider kärlek och omtanke omkring sig. De är mina förebilder och jag strävar efter att själv kunna vara sådan också! De är helt underbara!

Jag har en liten teori om varför alla dessa konfliktsituationer uppstår och det är att det går så hiskeligt snabbt innanför pannbenet på mig. Förändring sker otroligt snabbt, oftast nästan för snabbt för mig och då definitivt för snabbt för andra. Vid förändring så blir det ofta krockar och kraschar eftersom jag plötsligt förändrat något i mig som andra inte hängt med på.

Nej, det kanske inte märks så tydligt på mig när man ser mig på håll... Det är inte nödvändigtvis något bra... Jag får ta och fråga, nästa gång jag får den kommentaren, vad personen ifråga egentligen menar med det...