Att gå genom livet är en väldigt märklig upplevelse måste jag erkänna. Att ha för avsikt att göra det helhjärtat och med öppet sinne är mitt mål med det hela. Vad vore meningen annars med att ha fått livet som gåva?
Mina diagnoser gör så att jag (och väldigt många fler med mig) tänker något lite annorlunda än de flesta andra. Vi går ganska hudlösa och filterlösa genom livet, som emellanåt går rätt hårt åt oss. Livet går rätt hårt åt alla, är jag övertygad om. Vi bokstavsbarn kanske uttrycker det och visar det på ett annat vis än vad som är begripligt för många andra.
Jag blir ofta väldigt förvånad och förvirrad i konfliktsituationer i livet. Jag har diskuterat det med en annan bokstavsvän och hon hade en teori som jag tror kan stämma. Hon sa att vi har en förmåga att separera känsla från det rent konkret skedda. Vi har en förmåga att kunna diskutera något som hänt rent bokstavligt och kunna separera det från själva känslan som många gånger rör ihop hela situationen för oss.
Till exempel på en arbetsplats. Jag har alltid gått in med min analyshjärna och kan gå igenom en arbetskedja och arbetsmoment och ganska snabbt komma på flera olika alternativ som både är tidsbesparande och resursbesparande. I min iver att belysa detta, tar jag ju givetvis upp mina förslag men då uppstår plötsligt själva problemet. Då har jag missat sådana saker som "hierarki", "prestige" och "stolthet" och andra arbetskamrater kanske motarbetar mig eller till och med blir arga på mig. Där står jag helt handfallen och kan för mitt liv inte begripa vad det ena har med det andra att göra. Det enda jag kan begripa mig på är att det ÄR så. Varför det ska behöva vara så är för mig en gåta och totalt obegripligt. Det är liksom den lilla delen i min hjärna som troligtvis saknas.
Fast när jag tänker efter så vill jag nog aldrig ha den där saknade delen heller. Jag gillar min hjärna och hur den tänker, även om det innebär att jag kommer att krocka oftare med andra mänskliga varelser som utifrån sin egen karta dömer ut mig.
Jag har fortfarande ett val att göra. Jag kan ju alltid välja att lägga min fokus på de människor omkring mig som faktiskt älskar mig för den totalt knäppa och egna person jag är. De som vill ha mig i sitt liv och som gör sitt yttersta för att respektera och förstå de hinder jag stöter på som för dem är obetydliga och obegripliga. De människor som uppskattar mig just för att jag är så kantstött, knölig och egen. Precis som jag älskar dem för att de har sina egenheter och så mycket som för mig ter sig obegripligt.
När jag fokuserar på kärlek och dem som sprider och ger kärlek, då växer jag och kan bli ännu bättre på att älska själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar