Den osynliga stressen

I förrgår hade jag återigen ett av dessa berömda, något förvirrande, nätverksmöten med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och min läkare. Med mig hade jag en vän som stöd. Under mötet framgick att mina båda handläggare hade pratat ihop sig och hade ett förslag till mig. De föreslog att jag skulle sjukskriva mig igen. Eftersom jag stått inskriven på Arbetsförmedlingen i lite drygt 3 månader och fått aktivitetsstöd med en skamligt låg ersättning (223:-/arbetsdag före skatt) så har jag nu tydligen kvalificerat mig till en ny uppsättning sjukpenningdagar, enligt rådande lagstiftning.

Chocken över denna information fick mig att brista ut i ohejdad gråt och tårarna forsade. Lättnaden gick att ta på i rummet, kände jag. Och plötsligt förstod jag HUR stressad jag faktiskt varit under de senaste månaderna. Hur hårt det egentligen har tagit på mig och alla rastlösa nätter när jag kastat mig fram och åter i sängen och inte kunnat sova, fick en förklaring. Jag har ändå trott att jag accepterat livet som det är och var inte riktigt beredd på känslan när mitt liv, som genom ett trollslag, återigen ska bli något lite mer stabilt ekonomiskt.

Avsaknaden av stressen gör att jag nu kan inse hur stor del av mitt liv det faktiskt har påverkat. Det har påverkat min sömn mer än jag kunnat föreställa mig. Min aptit har också varit rejält påverkad för att inte tala om orken att göra något. Utan att ha sett det själv så har min tillvaro varit kantad av ett mörker som slukar energi. Och allt detta på grund av denna märkliga lagstiftning vi har i vårt land... Där det sägs en sak och verkligheten är en helt annan...

Efter 1½ års kamp och två seriösa försök till arbetsträning har vi alla tillsist enats om att jag inte kommer upp i ens 10 timmar/vecka. Allt annat kraschar när jag lägger orken på arbete. Nu kan jag slappna av och andas ut, kravet på att utvärdera en arbetsförmåga ligger helt på is. Jag ska nu istället lägga all fokus och ork att arbeta in denna mytomspunna "fungerande vardag" med rekommendation från arbetspsykologen och stenhårt arbete med min nya psykolog. Jag känner mig plötsligt lugnare och tryggare, för nu finns det en tydlig plan, en som jag förstår och kan förhålla mig till. En plan som sträcker sig en liten bit in i framtiden och som känns bra!

I denna plan ingår också att ansöka om sjukersättning. Nu finns underlag för att ansöka om det. Jag bad läkaren om ett läkarutlåtande för snart 2 månader sedan och ännu har inget sådant producerats. Jag frågade på vårt möte om detta utlåtande varpå läkaren nonchalant meddelar att han lagt det på is och att jag inte kan be att få ett sådant utan det måste Försäkringskassan göra. Med hakan i knäna av förvåning  ifrågasatte jag detta påstående och fick stöd av handläggaren från Försäkringskassan. Jag som privatperson kan visst begära att få ett läkarutlåtande! Då tittar läkaren på alla i rummet utom mig och säger "Ja, men alla vi som känner Aicha VET ju att hon har så många idéer för sig och att hon brukar ändra sig efter några veckor och hitta på något nytt... Så då lät jag bli att skriva ett läkarutlåtande för att se om det var så nu också"

Att bli talad om, som om jag inte ens var närvarande i rummet och dessutom bli behandlad som om jag vore ett olydigt barn som får en smäll på fingrarna för att jag har många olika planer och funderingar var något av det mest kränkande jag varit med om. Jag vet att ADHD innebär bristande impulskontroll och svårigheter i att planera osv... Det är därför det kallas funktionshinder. Jag kan ju spontant tycka att någon som arbetar med detta borde ha denna grundläggande kunskap om just denna funktionsnedsättning istället för att köra ner det i halsen på mig och idiotförklara mig... Jag har inte bett om att få födas såhär, med en "defekt" hjärna, "en störning"... För det är så vården ser på mig. Men jag är fortfarande människa, vuxen och fullt kapabel att ta hand om mig själv och mina beslut!

Nåja... Nog om detta! Jag hoppas på en lugnare och tryggare vår och framtid nu i alla fall! Jag har en liten plan på ett eventuellt framtida projekt som är lite hemligt än så länge... Just nu kan jag börja lägga min energi på att bygga upp en stadig grund till en fungerande vardag och göra det omsorgsfullt och ordentligt. Det har varit en lång, hård och tuff väg. Den har krävt mycket samtidigt som jag lärt mig så oerhört mycket! Jag är tacksam för alla motgångar för de har byggt upp en mycket starkare människa med större självförtroende och bättre självkänsla än tidigare! Jag har massa mer skinn på näsan och har en större tilltro till mitt eget värde! Jag är först och främst människa, lika mycket värd som alla andra människor och är i min fulla rätt att bli behandlad som en sådan, oavsett hur min hjärna är funtad!