Att hylla olikheterna

Tänk er ett samhälle där våra unika olikheter hyllades och behandlades som något extremt värdefullt och oumbärligt. Tänk er att olikheterna uppmuntrades och att barnen från början stöttades och fick vara precis de unika individer de är utan att pressa in dem i förutbestämda mallar av likhet.

I dagens värld gör vi allt för att vara lika, för att passa in i mallen som finns som är förutbestämd av regeringar och medier där det enda som styr är hungern efter makt och pengar. Att krossa människor och deras individualitet ingår i spelet för att kunna bli så rik och mäktig som möjligt.

För många människor sker övergången från unik individ till en välanpassad samhällsperson helt automatiskt, utan minsta problem. Vi blir matade med hur det ska vara från späd ålder och är helt övertygade om att det är så det ska vara, att det är den enda verkligheten och sanningen som finns. Vi tror på den blint eftersom det är det enda vi ser omkring oss, för det mesta.

Sen kommer vi till oss, "missanpassade", "mentalt funktionshindrade" som är så pass annorlunda att vi inte ens med största vilja i världen kan fås att passa in i någon mall. Vi har ett annorlunda operativsystem i hjärnan som gör att vi aldrig blir kompatibla med den befintliga mallen. I sina försök att pressa in oss i mallen krossar omvärlden oss och många av oss är trasiga för all framtid.

Det gör mig ledsen.

Om världen istället hade sett våra funktionshinder som resurser och begåvningar så hade vår kapacitet kunnat användas till att prestera helt otroliga saker. Istället går vår kapacitet åt till att överleva.

Om ett par veckor har jag ett möte med arbetsförmedlingen, försäkringskassan, min läkare och min psykolog där min framtid ska diskuteras. Jag har bett en vän att följa med på mötet som stödperson och hon bad mig fundera ut, vad jag vill, innan mötet, så att vi har en utgångspunkt för mötet.

Mitt svar var följande: "Vad jag vill? Jag vill ha ett drägligt liv, ett liv med lite mer innehåll och mening. Ett liv som innehåller lite mer än att bara gå här hemma och läsa böcker, se film och rita/måla. Jag vill ha ett liv där jag kan försörja mig själv och slippa bli försörjd av mina föräldrar. Ett liv där jag kanske kan ha råd att göra något. Vad det innebär rent konkret från samhällets sida har jag ingen aning om. Vilka resurser och åtgärder som finns från deras sida vet jag inte. Jag vet bara att de åtgärder som behövs är sådana som inte får mig att känna mig mer handikappad och mer som ett ufo än jag redan gör. Jag vill få hjälp med att bli en del av samhället igen och inte  känna mig som ett funktionshindrat ufo, som de lyckas mästerligt med för tillfället...

Jag vet att min känsla av "ufoskap" bara är en känsla och att det är min känsla. Däremot är det inte lätt att bli av med den känslan när omvärlden gör allt för att backa upp den känslan och göder den med hur de behandlar mig och beter sig mot mig.

I nästan hela mitt liv, innan jag fick diagnoserna, har jag gjort allt i min makt för att passa in. Det tankemönstret håller jag på att bryta. Jag är närmare idag än igår. Jag vet att jag aldrig kommer att passa in i mallen, jag är inte skapt för den. Jag är skapt i en helt egen utformning och det är vi allihop, med eller utan diagnoser. Alla är vi så unika, som snöflingor. Inte en enda av oss är likadan som den andre. Jag kan inte annat än sörja den enorma tragedi det är att världen idag gör allt den bara kan för att forma om redan perfekta, unika varelser med helt underbara färdigheter bara för att girighet styr...

Det är tragedi!

Jag vet i allafall att jag aldrig kommer att passa in och att det som är mina diagnoser gör det omöjligt för mig att någonsin pressas in i mallen och för det är jag tacksam!