Märk väl att jag med detta menar att jag jämför mitt tidigare "jag" mot den jag är idag. Jag menar inte att jag ältar det förflutnas bekymmer. Visserligen gör jag det också MEN jag gör det så mycket mindre idag mot innan och det ser jag också som ett kvitto på hur mycket snällare jag är mot mig själv nu mot förr.
Om jag bara går tillbaka 1 ½ år i tiden så ser jag en enormt vilsen människa fylld av självförakt med ett totalt självdestruktivt beteende. Jag straffade mig själv för alla misstag jag någonsin gjort och till stor del hela världens misstag. Jag gick in stenhårt för att avsky mig själv och trycka ner mig själv tills jag höll på att kvävas av allt hat och mörker.
När jag ser på mig själv idag så ser jag en kvinna som kommit så oerhört långt! Med tanke på att självförakt och destruktivt beteende bottnar i dålig självkänsla och övertygelser om ens eget jag (tänker jag), som säkert kan spåras ända ner till barndomen/tonåren och det faktum att jag är 36 år idag så måste jag ändå erkänna att förändringen sker väldigt snabbt trots att det stundtals känns som om ingenting har förändrats. Jag har full förståelse för mig själv i det läget idag. Att förändra så djupt rotade beteendemönster tar tid och det är i princip omöjligt att ändra på det över en natt. Gamla hjulspår och upptrampade stigar är lättare att falla tillbaka på än att skapa nya vägar. Klart som sjutton att det tar extra energi att trampa upp helt nya stigar och rulla in nya hjulspår jämte de andra. Det är lätt att halka ner i de gamla spåren och ibland regnar det dessutom och då blir det halt och slipprigt och då rår man inte ens för att man halkar ner i gamla spår.
Och det är i just de lägena, när allt känns becksvart igen som jag faktiskt kan stanna upp och säga till mig själv: "Men hallå där, kära du! Stanna upp ett litet tag och se hur långt du faktiskt kommit! Tänk på hur det var förr, hur du faktiskt har förändrat djupt liggande beteendemönster och hittat nya stigar"
Numera har jag lättare och lättare att falla in i ett tankemönster och ett beteende som är vänligt, förstående och kärleksfullt gentemot mig själv. Det är mer självklart att vara full av ömhet och förståelse istället för att ösa skit över mig själv när saker och ting inte går som det var tänkt.
Jag har någonstans rotat en djupt liggande grundkärlek till mig som jag inte haft tidigare och även om jag är osams med mig själv ibland så finns ändå kärleken kvar. Jag tar inte till piskan och går loss på mig själv mentalt längre.
I detta har jag hittat ett djupare lugn och en djupare trygghet. Något jag aldrig tidigare upplevt. Inget himlastormande och hisnande utan en jämn och harmonisk känsla som finns där, trots allt.
Just nu jobbar jag med att lära mig att säga "NEJ" till situationer och saker utan att få dåligt samvete och utan att nödvändigtvis känna att jag behöver förklara mig i all evighet och ursäkta mig. Jag har rätt att välja mig själv först och säga "nej" när jag behöver det. Och med facit i hand så tänker jag faktiskt denna gång ge mig själv tid att trampa upp dessa nya stigar. Det blir min utmaning framöver. Så jag tar mig själv i handen och leder mig själv ut på upptäcktsfärd och tar det lugnt och sansat. Så lugnt och sansat jag nu kan... Jag har faktiskt också insett att jag FÅR vara ADHD:ig och "Aspig", för mig själv. Det är den jag är, med alla egenskaper jag har och jag får ha dom, för det är de som gör mig till mig!
Så jag kan ganska stolt meddela att jag är så mycket mer kompis med mina diagnoser idag än jag någonsin varit och jag förstår dem bättre och mig själv bättre. Det tycker jag är personlig utveckling på hög nivå!
Tänkt så mycket mer jag har att lära och det kommer att bli intressant! Lite tufft ibland, enklare ibland... Men jag är övertygad om att jag i alla fall hädanefter alltid kommer att finnas vid min sida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar