Vitsen med en trasig spegel

Bra länge har jag sett mig själv som en trasig spegel och frågat mig själv om och om igen vad vitsen är med att försöka laga den när den ändå bara går sönder igen och den blir aldrig "hel" så att skarvarna försvinner... Jag kommer alltid att se sprickorna och det trasiga hur jag än pusslar och limmar.

Sen gick det upp för mig att det är ju så det är! Och egentligen är det väldigt fantastiskt för att om jag tittar på skärvorna var för sig så ser jag ju mig själv i varje skärva. Om jag låter bli att försöka stirra mig blind på helheten och tittar på alla bitarna var för sig så finns jag ju där i varje bit, hel! Jag finns i kubik och i så många fler uppsättningar!

Jag är inte trasig! Jag är precis som jag ska vara! Det finns inget att laga! Allt beror bara på hur jag väljer att se det och vilket perspektiv jag har.

Bildkälla