Stress

Att inse att man går omkring och bär på en osynlig stress som suger ur ens energi känns ganska frustrerande. För det mesta är jag inte ens medveten om stressen, den har blivit en sån självklar del av mitt liv att den hela tiden finns där, i periferin, strax utanför mitt synfält, som en skugga. Stressen över ekonomin som aldrig är jämn. Stressen över om det kommer in några pengar, om jag har råd att betala mina räkningar, om jag kommer att ha råd med mat. Ibland är det som om jag tar ett kliv utanför mig själv och inser att allt det som, för de flesta, är självklarheter, för mig är uteslutet. Att kunna spontanköpa ett klädesplagg på rean, att köpa nån liten accessoar eller lite smink. Det är så långt från min verklighet att jag inte ens tänker på det längre. För min egen skull har jag eliminerat allt sånt ur min värld. Går jag förbi en klädaffär så existerar inte ens tanken på att kunna inbilla mig att jag kan köpa nåt.

Tanken på att kanske kunna ha råd med att gå på gym, simning eller någon annan trevlig träningsform är så verklighetsfrämmande och omöjlig att jag undviker att ens tänka på det för jag blir bara ledsen då. Att inte kunna ha det valet i dagens välfärdssamhälle är fruktansvärt deprimerande. När vänner vill gå och fika och jag får en klump i magen för att jag vet att jag knappt ens kommer att ha råd med den enklaste koppen kaffe...

Sen tillkommer stressen över framtiden. Läkaren som fortfarande inte fått tummen ur och skrivit mitt läkarutlåtande, som jag bad om redan i början på december förra året. Läkarutlåtandet som är ett absolut måste när jag nu söker sjukersättning. Han har fått två påminnelser om det och jag har redan skickat in min ansökan. Sen måste läkarutlåtandet in inom en viss begränsad tid för att allt ska vara giltigt. Det känns mest som att läkaren lever i en helt egen verklighet där tid är något som finns i överflöd. Mitt liv å andra sidan, tickar ju liksom på... Dagar blir veckor som blir månader.

Ingenting känns tryggt när ens tillvaro hänger på andra människor och faktorer som ligger utanför min egen kontroll. Det känns som att vara utlämnad helt åt andras goda vilja och förhoppningen om att de styrs av professionalitet och inte sitt ego.

Och någonstans inser jag att även de stunder, när jag tror att jag är avslappnad och lugn, så är jag egentligen spänd som en fiolsträng och fylld av denna osynliga stress som sipprar ur mig som en osynlig gas och äter upp min energi... Det känns som att fäktas mot osynliga spöken.

Det kanske inte är så konstigt att jag går på knäna för det mesta och att det krävs så oerhört lite för att jag ska dippa och tippa ner i ett svart hål av förtvivlan. Det kanske inte är så märkligt att jag går omkring i ett konstant töcken av mental trötthet som är förlamande eller att jag ligger vaken halva nätterna och hjärnan spinner oförklarligt.

Att dessutom inte förstå ens en bråkdel av allt som pågår omkring en, människors motiv och tvetydigheter gör ingenting lättare...

Att jag är stark bortom ord, det vet jag! Jag har varit stark så länge att det har blivit en andra hud, ett pansar. Det går per automatik numera. Tänk om jag hade kunnat få lägga all denna energi som går åt till att överleva, på något produktivt och konstruktivt... Vilken fantastisk värld det hade varit då!