Så blev det komplicerat igen...

Förra onsdagens möte med arbetsförmedlingen, försäkringskassan och läkaren var ju en lättnad, konstaterade jag ju för ett par inlägg sen. Den osynliga stressen jag inte ens förstått fanns i mig, lättade och det gick upp för mig hur mycket energi den slukat.

På mötet bestämde vi att jag enkelt och smidigt, på nätet, skulle sjukanmäla mig dagen efter och skicka in en liten blankett för ansökan om sjukpenning igen. Allt kändes frid och fröjd. Min ekonomi skulle äntligen bli dräglig och just den lilla detaljen kunde jag släppa och koncentrera mig på att få en vardag att fungera.

På torsdagen satte jag mig vid datorn och gjorde en sjukanmälan och blev glad när jag såg att jag även kunde ansöka om sjukpenning elektroniskt. Smidigt!!! (tänkte jag)
Jag klickade på länken och blev ställd när jag fick ett meddelande att jag måste göra sjukanmälan först. (Den hade jag ju redan gjort!) Gjorde en ny sjukanmälan och samma sak hände igen. På skärmen stod ju tydligt att min sjukanmälan hade registrerats men någon ansökan om sjukpenning kunde jag inte göra. Då tänkte jag att jag skriver ut blanketten och skickar in istället. Förvirringen ökade när jag hittar ca 10 olika blanketter för ansökan om sjukskrivning och ingen av dom kändes som de riktigt stämde på min situation, som jag egentligen inte riktigt vet vilken det är, för den delen...

Jag tog den blanketten som kändes mest passande, fyllde i och skickade in. Tänkte ändå en extra vända och mailade min handläggare och talade om att jag skickat in blanketten och att om det var fel så fick hon höra av sig.

Idag ringde telefonen på morgonen. Min handläggare meddelar mig att "jo, det var fel blankett..." Hon uppgav namn och nummer på rätt blankett och jag inbillade mig att det skulle vara smidigt att skriva ut den och skicka in rätt blankett. Efter en kvarts letande på Försäkringskassans hemsida kunde jag konstatera att nämnda blankett inte fanns där alls. Med en känsla av småpanik insåg jag att jag måste gå ner till kundtjänst för att få in ansökan så fort som möjligt så det inte blir fördröjning på utbetalningen. Utan mental förberedelse blir en sådan spontantripp något energikrävande för mig. Men jag bet ihop och gick iväg. Väl på kundtjänst var jag nästan övertygad om att jag skulle dö! Lokalen var proppfull med människor och barn som skrek. En enda handläggare tog emot "kunder" och det tog nog närmare 20 minuter innan det var min tur. Vid flera tillfällen var jag på väg att bara gå därifrån men skräcken för att inte få ordning på ekonomin var större så jag satt kvar och väntade.

När det väl var min tur så förklarade jag läget varpå handläggaren mest konstaterar att "nej, den blanketten har vi inte ute på nätet" (varför det var så, det begrep jag aldrig).

På väg hem kände jag hur allt rämnade och jag fick uppbåda all viljestyrka till att inte bryta ihop helt innan jag kom hem. Hemma så blev jag nästintill psykotisk. Verkligheten gav vika och yrseln satte in, svarta prickar flimrade för ögonen och jag kunde inte sitta still eller göra en enda sak från början till slut.

När jag kollade mina mail så hade jag fått ett från min handläggare som meddelade att det såg ut som att jag inte gjort någon sjukanmälan alls. Hon såg det inte i sitt system. Och jag som gjort TVÅ stycken! I totalpanik frågade jag vad jag skulle göra. Och får till svar att jag inte behöver göra något för hon har gjort det åt mig. (Visserligen jättesnällt av henne men varför kunde hon inte göra det från första början då, om hon nu har möjligheten att göra det?)

Så nu sitter jag här, med paniken i halsen och vågar inte ens hoppas på att få in några pengar denna månad och tankarna löper amok. Jag orkar inte ens hålla emot och tänka positiva tankar. Jag orkar ingenting alls. Jag storstädade och tvättar för att göra något av den überstress som ackumulerats inom mig. Nu är hela jag som ett skakigt knippe som varken vet ut eller in. Jag borde laga mat, jag borde äta, jag borde köra någon avslappning, jag borde så mycket... Men jag orkar helt enkelt inte.

Allt känns bara så hopplöst obegripligt. Jag känner mig totalt utpumpad och just idag hade det varit väldigt skönt med en till person i hushållet som kunde tröstat och matat mig lite...