Veckan som gått har varit turbulent, minst sagt. Jag tror att jag har svept igenom alla känslor på skalan och utanför ett otal gånger varje dag. Tankar har löpt amok och hjärnan har spunnit mer än vanligt. Många av de negativa känslorna har hängt ihop väldigt mycket med ekonomi och myndigheter. Jag kan dock meddela att min handläggare på Försäkringskassan ringde mig i förrgår och jag fick detaljerad information om min sjukpenning och de utbetalningar som kommer och lättnaden var enorm när jag äntligen har vetskapen om att allt ordnar sig den här månaden och att jag slipper stå utan pengar. Jag är innerligt tacksam för att hon tog sig tid att ringa till mig och gå igenom allt med mig! Det betyder så mycket för mig och underlättar tillvaron så oerhört mycket.
Tankarna har även kretsat kring att göra saker jag är ovan vid. Att utan planering delta i aktiviteter med vänner eller göra saker jag aldrig brukar göra. Att helt enkelt förvirra min egen hjärna och göra tvärtemot vad jag är van vid och vad som känns "tryggt och säkert". Visst tar det lite mer energi men samtidigt så är det väldigt befriande att ta ett litet kliv utanför komfortzonen och utmana sina rädslor.
Funderingarna har också kretsat kring depression och att det är en sjukdom. Jag har dippat rätt rejält av hela härvan med myndigheter och deras regler och allt krångel. Men jag har någonstans kommit överens med mig själv om att det är helt ok. Jag får vara trött och förbi. Jag får känna mig svag och liten. Att ligga en hel dag i sängen och bara läsa är helt i sin ordning. Att bli kompis med tanken på att jag ska söka 75% sjukersättning eftersom jag inte ens kommer upp i 10 timmars arbete/veckan är en utmaning.
Tanken far jämt tillbaka till hur jag var för 10 år sen, ja till och med 7 år sen. Skillnaden är milsvid. Jag är en skugga av det jag en gång var. Samtidigt så är jag precis som man kan förvänta sig efter att ha levt hela livet i 200 km/h utan paus. Jag inser ändå någonstans att jag vinner mest på att peppa mig själv för det jag faktiskt orkar och det jag presterar. Jag har ingen aning om vart jag befinner mig om 10 år men jag hoppas att det livet är mer balanserat och att det inbegriper ett arbete där jag får hjälpa andra i liknande situation som min idag, där jag kan använda mina egna erfarenheter för att lyfta andra. Det är jag helt på det klara med att jag vill göra!
Sen, hur det kommer att se ut och på vilket sätt jag gör det, det vet jag inte än. Och det är egentligen oviktigt. Det kommer att visa sig, hur jag ska göra, under vägens gång.
Jag har min gåva i styrkan att uttrycka mig i ord. Att beskriva och måla upp en bild av en känsla. Jag vet att jag kan det och det är jag glad för. Jag kan använda det för att hjälpa!
Kontrasterna i ADHD som är utåtriktad och social åt alla håll och kanter samtidigt och Aspergern som är introvert, skygg, rädd, kräver lugn och en ordnad/välplanerad tillvaro är nog det jag kämpar med mest. Att få motpolerna att passa i en enda kropp, ett enda liv. Det är bökigt och inte så lätt.
Jag kan dock säga att jag är mycket mer kompis med aspergerdelen i mig idag, än jag någonsin varit förr. Jag antar att det är därför jag njuter mer av att vara ensam, att vara i mitt eget sällskap utan behov av andras närvaro. Det är jag glad för idag! Svårigheten däri ligger i att hitta bra sätt att hålla omvärlden på avstånd när det behövs och ta sig ut och vara del av omvärlden när det behovet pockar på.
Önskar Dig en fantastiskt fin helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar