Mental förlossning

4 ½ månad sedan började jag skriva i denna blogg. Jag har den senaste veckan börjat inse vidden av vad jag gått igenom och vad jag lyckats åstadkomma på denna korta tid. Jag har tagit den största "livskrisen" jag stått inför och med oanad styrka vänt det till det bästa som någonsin hänt mig.

Det senaste dygnet har jag gjort ett djupdyk och läst igenom de flesta av mina inlägg hittills. Det har varit ganska sorgligt och fruktansvärt att följa hur illa jag behandlat mig själv. Hur mycket avsky jag känt för mig själv och att se hur det avspeglas i mina ord. Jag kan med bestämdhet fastställa att jag försökt skada, knäcka och förgöra mig själv med alla tänkbara medel och med en uppfinningsrikedom som bara jag har.

Jag är oändligt tacksam för att jag inte lyckades! Jag har genom det även lärt mig att ingen någonsin kommer att lyckas heller! Jag är rätt vattentät när det kommer till just att bli knäckt, jag har ju trots allt försökt med det mesta själv.

Jag inser någonstans att jag har genomgått en 35 år lång mental förlossning där krystvärkarna satte in för 4½ månad sedan och här står jag. Nyförlöst ur mig själv, framfödd ur obeskrivlig smärta. Men precis som efter mina förlossningar där jag födde mina barn så är jag endast fylld av kärlek och lycka! Smärtan och värken är som ett blekt minne.

Jag kan se bakåt och inse att allt, precis allt, som hänt på min väg hittills faktiskt följer en röd tråd. Allt elände jag utsatt mig själv för, all negativ energi jag valt, alla felaktiga val och destruktiva relationer har haft en mening. Hela mitt liv är kantat med min upplevelse av mörker, depression, sorg, tårar, ångest... Fast i alla dessa upplevelser har det alltid funnits en liten gnista hopp, en känsla, en tanke, en insikt som aldrig övergett mig. Mitt "jag" har aldrig gett upp på mig! För det är jag så innerligt tacksam och fylld av en vördnad som inte står i proportion till någonting annat jag upplevt tidigare.

Att se mig själv som en helhet, som det bästa som hänt mig är helt makalöst! Fantastiskt!

Jag måste erkänna att jag i detta nu är rätt matt. Jag är väldigt glad för att jag kan krypa in i mig själv och kura ihop mig i den varma, trygga säkerheten som jag bär inom mig hela tiden. Jag är väldigt nöjd med min insats för mig själv! Jag ser verkligen framemot att få "börja" leva på riktigt och uppleva livet, enad i mig själv med vetskapen om att jag har allt jag behöver, när jag behöver det. Jag känner total tillit och förtroende till mig själv, för nu vet jag att jag aldrig mer vill skada mig eller välja något som gör mig illa. Jag är i säkerhet och behöver inte oroa mig för någonting mer. Min inre röst kommer alltid att låta mig veta det jag behöver veta för nu lyssnar jag fullt ut på den och befinner mig på en "plats" av harmoni, lugn och en stabilitet jag inte ens kunnat föreställa mig.
Allt kommer att gå bra och det kommer att bli bra oavsett vad som händer eller sker. Fast just nu ska jag bädda om mig som i en trygg famn, lyssna till hjärtats vaggvisor och vila hjärnan. Just nu förtjänar jag enbart vackra saker och ren, ovillkorlig kärlek och det kommer jag få eftersom jag ger mig den!