På det "strukturella" planet har jag hållit fast vid att arbeta med kursen jag deltar i, där man använder Google Kalender och sin smartphone som viktiga verktyg för att strukturera sin vardag och arbeta fram rutiner och ett hållbart schema. Jag har också fått in en ganska vettig struktur för att hålla ordning på listor där jag lägger in punkter som ska göras ("att-göra-listor").
På det känslomässiga planet har jag kastat om hela min syn på min egen existens och gjort en fantastisk resa från:
- att ha varit en person som nedvärderar sig själv, fokuserar på svagheter och hinder, lever alla känslor fullt ut utan eftertanke - kort sagt, en relativt självdestruktiv syn på mig själv som människa.
Till:
- att vara en person som respekterar, tar hänsyn och trivs med hela sig själv.
Jag har lärt mig att jag har känslor men att jag inte ÄR mina känslor. De känslor jag upplever är ett "budskap" som jag gör bäst i att försöka tyda istället för att kasta mig in i själva känslan och helt tappa bort budskapet i det.
Jag har också lärt mig att livet som sådant är som det är. Jag möts av problem precis som alltid innan, men jag får ut mer av att lösa problemen i den mån jag kan eller bara låta vara, om jag inte kan bidra med någon lösning själv. Det finns ingen mening med att låta omständigheterna i livet styra mitt mående.
Idag har jag någonstans landat med en ganska rejäl duns i mig själv. Lite mörbultad och skakig. Jag inser att jag kan känna sorg för olika omständigheter, jag kan känna oro och även enorm utmattning. Fast det hindrar inte mig från att ändå "må bra" i mig själv. Att "må bra" för mig är att känna mig trygg i mig, ta stöd av mig själv, känna lugn, balans, ro i mitt väsen.
Jag kan ärligt säga att jag trivs med hela mig just nu. Jag är tillfreds med att vara jag, precis som jag är. Jag är tacksam för att jag tagit detta steg och lagt ner hårt arbete på att acceptera hela mig så som jag är och samarbeta med mig själv istället för att kämpa mot mig själv. Jag är också tacksam för att jag gått in helhjärtat för att vända hela mitt tänkande i positiv riktning.
Något som dock gör mig väldigt ledsen och sorgsen är insikten att jag inte kan ge mina insikter vidare i gåva till alla dem jag älskar. Mina insikter fungerar för mig, inte nödvändigtvis för andra. Att se dem man älskar gå genom livet och inte må bra med sig själva är väldigt sorgligt och gör ont i hjärtat. För att kunna ta kommando över sitt liv och sin egen inställning till allt så måste man vilja ta det steget, se att det är möjligt, våga ta steget ut i det okända.
Det är inte min uppgift att "styra" världen eller dem jag älskar till ett positivt liv. Jag behöver hålla mig till min väg med min egen karta så jag inte tappar bort mig igen. Inte så lätt alla gånger. De som känner sig träffade ber jag uppriktigt om ursäkt! Även om min avsikt har varit ärlig och god så betyder det inte att det är rätt... Jag inser mitt misstag och gör mitt bästa för att lära av det.
Jag insåg också att mitt största dilemma i livet var att jag försökte anpassa min tillvaro efter min hjärna. Jag lät den styra och ställa efter bästa förmåga på alla plan i mitt liv. Insikten i att jag bestod av fler delar än hjärnan och att alla dessa delar behöver ha rätt att existera och bejakas var rätt omvälvande. Balansgången in att se detta, acceptera faktum, lägga om arbetsordningen och ta kommando över mitt "jag" och i det hela fortfarande ha en positiv inställning till hela mig med ett förlåtande, ömsint och tacksamt sinne har inte varit så lätt. Balans är inte en av mina starkaste sidor, fast jag är bättre på det nu!
Något väldigt positivt som kom av just det var att måltider, hushållssysslor, att stanna till här och nu, kreativ tid och att vara närvarande i det jag gör verkar falla in automatiskt ju mer öppen jag är för signalerna från alla delar av mig. Jag behöver inte kämpa och streta, det kommer av sig självt som ett naturligt led i att jag vill mig själv väl på alla plan och försöker ta hänsyn till alla de behov jag har för att vara en fungerande individ.
Jag jobbar med visualisering, affirmationer och meditation varje dag. Jag har skrivit positiva budskap och påminnelser till mig själv på lappar, skrivit på speglar och glasramar. Har i vanlig ordning lyckats att vara väldigt "mycket". Fast jag resonerar som så att det är mitt hem och jag behöver ett överflöd av positiv feeback och påminnelser för att möta mitt eget "jag" på alla plan, så jag vill inte ursäkta det.
Jag har inbillat mig att jag tagit små baby-steg men inser nu att det mer handlar om enorma jättekliv.
Mitt främsta mål just nu är att pressa ner bromsen och lugna ner mig. Landa i mig själv. Inte svepas iväg i klassisk "adhd-anda" utan ge mig själv tid och utrymme att reflektera och begrunda det jag faktiskt gjort och lärt mig. Att också låta tanken sjunka in att jag har hela livet på mig för att fortsätta denna resa. Det är bättre att strosa sakta genom ett vackert landskap än att med gasen i botten försöka nå en slutdestination och missa allt det underbara på vägen.
Jag ser fram emot att fortsätta leva med min "nya" självbild, jag känner tilltro och tillit till mig själv. Livet kommer fortfarande att bestå av motgångar och hinder med skillnaden att jag vet att jag kommer att kunna hantera dem på ett bättre sätt nu.
Jag är väldigt trött och ganska utmattad fast inte på ett uppgivet och förtvivlat sätt. Mer som en rejäl träningsvärk efter ett hårt pass på gymet. Som när man känner att musklerna är helt "dallriga" och man känner sig nöjd för att man vet att man jobbat hårt och bra. Och man inser att tid för återhämtning är essentiell för att man ska orka med annat.
Jag ger mig själv en rejäl klapp på axeln och en stor guldstjärna i kanten för väl utfört arbete med mig själv!
Jag tänker dock lägga mig och sova med en önskan och en förhoppning om att fler av dem, som jag älskar, hittar sina egna rätta vägar och får må bra också. Att se dem man älskar se sig själva med samma ögon som man själv ser dem, det är sann glädje! Delad glädje är faktiskt dubbel glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar