Tankar om ångest, oro och rastlöshet.

Förr, när jag upplevde känslan "ångest" så blev den automatiska reaktionen att låta reptilhjärnan (amygdala) ta över och instinkten blev då följaktligen att FLY för allt vad tygen höll. I den sinnesstämningen fungerar inte logiskt tänkande för fem öre. Alla som upplevt ångest eller kraftig oro, vet hur omöjligt det är att tänka när man "blir sin känsla". 

Numera reagerar jag på ett helt annat sätt. Om jag upplever känslan av "ångest/oro/inre rastlöshet" så stannar jag genast upp och koncentrerar mig på att gå in i min inre trygghet och slappnar av. För mig är alla sådana känslor signaler inifrån min kropp som vill tala om att någonting stör min inre balans. Hittills har det fungerat över all förväntan! Ju "kraftigare" känsla, desto större behov att lyssna av hjärtat och själen och ta reda på det jag behöver för att stötta mig själv och balansera upp alla delar av mig. 

Det är nästan så att det går per automatik nu och det är så underbart att se hur bra det mesta faller på plats när jag sett alla bitar av information jag behöver och oftast, via meditation och avslappning, väldigt tydligt och klart kan urskilja min egen inre väg och vilka steg jag behöver ta och vad jag behöver göra för att hjälpa mig själv! 

Med tanke på hur "ångestdämpande" mediciner aldrig har fungerat på mig så är ju detta, helt klart, en mycket bättre lösning! Eftersom ångest och sådana känslor är "meddelanden" inifrån, signaler för att jag ska kunna följa min egen väg i livet som är den rätta för mig, så är det ju ganska destruktivt att försöka "kväva" den med artificiella preparat/"mediciner". Så ser jag det och är så tacksam för att mitt inre alltid varit så starkt och tydligt sparkat bakut när jag försökt "ta bort" min ångest med mediciner...