Ibland slås jag av insikten att jag är vacker och perfekt precis som jag är, precis som jag föddes och som jag blivit formad av livet! Och jag vet så väl, innerst inne, att just denna insikt är den sanna och den rätta. Varenda cell i min kropp sjunger av glädje och tillfredsställelse när jag inser just detta...
Däremellan kastas jag mellan tvivlen. Tankarna om att inte räcka till, att vara fel, att inte passa in, att vara ful fet och äcklig, att vara dum i huvudet, att vara korkad...
Hela tiden vet jag så väl att det är mitt eget perspektiv som styr, min syn på det hela som är avgörande för vad som är sant för mig...
Varför är det då så lätt att välja det negativa före det positiva? Varför väljer jag snabbare att tro på det fula när jag kan välja det vackra? Den frågan har jag fortfarande inte klurat ut svaret på...
Det skulle aldrig falla mig in att skylla det på någon, längre... Förut hade jag gladeligen skyllt på samhället, mina föräldrar, världen, mina kompisar, mina fiender... Men nu vet jag faktiskt att det hela handlar om MIG! Hur JAG ser på det och vad JAG väljer att tro på och se på som MIN sanning...
Summa summarum... Jag är min egen största fiende... Och det är mig själv jag ska leva med resten av livet, så det håller ju inte... Alltså behöver jag en ny plan! Jag får helt enkelt jobba på det och kämpa vidare med att bygga upp min självkänsla och tro på min skönhet och perfektion... precis som jag är, som jag föddes och som jag formats...
Känslan av att vara vacker, en känsla jag behöver känna oftare än jag gör. Vissa dagar är bra dagar, men de är inte många. Men de finns där ibland
SvaraRaderaJag tror att huvudsaken är att man kommer tillbaka till känslan med jämna mellanrum och kanske kanske kanske till sist är i den känslan oftare än man inte är det...
RaderaJag tror inte att allt handlar om hur man själv ser på saker och ting. Man är ju inte ensam i världen utan blir hela tiden påverkad av sin omgivning. Att säga att allt beror på en själv tycker jag känns väldigt verklighetsfrånvänt. Om jag t.ex. söker ett jobb och är helt övertygad om att mina egenskaper är passande för det jobbet, så betyder ju inte det att chefen tycker samma sak. Hen kanske anser att vissa andra egenskaper (som jag inte har) är mer passande för just det här jobbet - och då spelar det ju faktiskt inte så stor roll vad jag tycker, eller vad som råkar vara sant. Den som har matken bestämmer liksom.
SvaraRaderaTack för din kommentar! Jag respekterar din syn samtidigt som jag måste erkänna att jag inte riktigt håller med. Jag misstänker att du kanske missförstått mitt inlägg lite. Jag är övertygad om att min syn på mig själv är något jag själv väljer, alltid. Jag styr själv om jag väljer att tro att jag är fet, ful och äcklig eller om jag väljer att jag är vacker och värdefull. Därmed inte sagt att jag skulle få för mig att söka ett jobb och tro att jag är perfekt för det och sen tycka att de som anställer har fel när de väljer någon annan. Det kan jag ju aldrig styra. Men jag kan styra hur jag väljer att se på det som händer mig i mitt liv.
RaderaJag förstår heller inte riktigt vad du menar när du säger "Att säga att allt beror på en själv tycker jag känns väldigt verklighetsfrånvänt.". Jag har aldrig påstått att allt beror på mig. Men hur mitt liv ter sig för mig är alltid mitt ansvar och jag kan alltid välja perspektivet. Jag kan välja att se glaset som halvfullt eller som halvtomt. Jag hoppas att jag lyckats tydliggöra lite bättre, vad jag menar. Önskar dig en fortsatt trevlig vecka!