Nu har jag ätit medicin i över en månad och det enda jag kan konstatera är att tillvaron är jämn och grå. Inte mycket upp och ner utan bara ett jämnt flöde. Om det är såhär det är att leva utan diagnoser så kan jag bara säga att det är supertråkigt!
Det som blir mest lidande av hela denna situation är kreativiteten. Drivet att skriva, fantasin, glädjen i orden... Det finns inte längre. Det är bara platt och grått. Gång på gång har jag satt mig vid datorn och tänkt att jag ska skriva ett inlägg här på bloggen men inget kommer. Inte minsta gnista. Det känns jättekonstigt!
Men som det är nu med min radikalt förändrade livssituation där barnen är en enormt mycket större del i det hela och i princip all min energi går åt till att hantera alla förändringar som skett, så är medicinen ett måste. Jag vet att när jag är "dämpad" av den så blir jag inte lika stressad och hispig och det mår nog alla bäst av i längden. Sen vet jag inte hur länge jag står ut med att inte ha tillgång till just det kreativa i mig. Det är ju trots allt en så stor del av det jag är och det jag identifierar mig med.
Något jag däremot inte saknar alls är dipparna. Dom är också borta. Känslan av att falla handlöst ner i ett ångesthål. Det saknar jag inte det minsta. Ändå är det i de djupaste dalarna och de högsta topparna som kreativiteten flödar som mest. Ja, det är nog lite pest eller kolera över det hela, antar jag.
Eller så kanske jag kan komma åt kreativiteten ändå, trots medicinering...
Tiden får utvisa.
Jag har i alla fall inte glömt bort bloggen och er som följer! Jag tänker fortsätta skriva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar