Hjärnan verkar ha bestämt sig för att den vägrar finna sig i kroppens begränsningar och all den kraft en förkylning förbrukar. Den har helt enkelt tagit ett jämfotaskutt rätt ut på den flerfiliga motorvägen och gasar på för fullt.
Resultatet blir ett virrvarr av tankar som förvirrar, tröttar ut och inte leder någon vart alls.
Jag är också djupt bedrövad över den inneboende ondska som tycks finnas hos en del människor som jag inte förstår mig på alls. Jag blir ledsen, förtvivlad, arg och totalt handfallen. Hur bemöter man ondska?
Jag försöker fokusera på det som är här och nu och jobbar på att intala mig själv att jag ska få en detalj i taget att fungera i vardagen så jag kan arbeta mot mitt mål. Samtidigt slåss jag mot alla inre demoner som flaggar med allt det som brister, som är så långt ifrån acceptabelt det bara kan vara och har verkligen svårt för att värja mig mot sanningen i detta.
Jag måste erkänna att jag finner mig i en position där jag känner mig väldigt modfälld, nedslagen och tvivlar på mig själv. Det är väldigt svårt.
Jag slåss även mot känslan och vetskapen om att, i min egen strävan efter mitt mål, via den här bloggen, så blottar jag mig själv och hamnar i en situation där individer som har viss vetskap om vem jag är kan utnyttja det i egna oärliga avsikter.
Men om jag ska kunna driva igenom viss förändring på de plan jag avser, så måste jag stå för det jag uttalar mig om, de insikter jag lyfter fram, min resa jag genomgår.
Jag känner mig illa berörd av att mina tankar och känslor kan användas i onda avsikter av andra... Det gör mig ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar