Bokstäverna som inte vill...

Mina bokstäver, mina ord, som alltid annars så osvikligt flödar genom mig. Som forsar runt mig i strida strömmar, som böljar fram våg efter våg och dansar ur mig... De vill inte.

Jag känner mig stum och döv. Bokstäverna virvlar runt mig som frostig dimma som inte går att forma. Som att försöka hålla en död fjäril, som är så skör och ömtålig att den vittrar sönder som aska och faller mellan mina fingrar.

Som vålnader hemsöker bokstäverna mitt inre men låter sig inte fångas. Orden skingras som maskrosfrön i vinden en sommardag innan jag hinner fånga uttrycket av själva blomman och kvar står jag med en stjälk och inget annat.

Matt, febrig och trött. Fångad i bur, fängslad i min oförmåga att få bokstäverna att sjunga i flera stämmor. Lika lite förmår jag att göra så musiken inom mig samarbetsvilligt låter sig skrivas ner på papper. Som att försöka spela bokstäver och skriva toner. 

Märkligt... Det brukar gå så lätt, som att öppna en dammlucka. För tillfället verkar den ha fastnat...