En scen i filmen har för alltid etsats fast i mitt minne och det är när Nicholson kliver in i väntrummet hos sin psykolog, som är full med väntande patienter, och kastar ur sig kommentaren: "What if this is as good as it gets?" och då menar han livet överlag.
(bildkälla: fjallhaggan.blogspot.com)
Jag har under mina 35 år, så länge jag kan minnas, frågat mig själv "Är det meningen att det ska vara såhär att leva?", "Hur ska jag göra för att få det att kännas bättre?", "Ska det vara såhär? Konstant kamp och en känsla av hopplöshet och förtvivlan som löper som en röd tråd genom hela tillvaron?"
Idag kom jag plötsligt ihåg ovan nämnda film och insåg att just den kommentaren i väntrummet, av Nicholson, träffade klockrent mitt i prick... Och någonstans slog jag av att jag hela tiden vetat svaret, innerst inne men har undvikit att se det. Eftersom det skulle innebära en fruktansvärd insikt för mig som ställer mig inför något så hopplöst och bottenlöst att jag troligtvis släcker en del av min själ i den processen. Dessvärre kan jag inte längre undvika svaret... Det blir inte bättre än såhär...
Och jag, mitt dumma nöt, inbillade mig att livet kunde vara "lycka", "glädje", "välmående". Jag trodde att livet kunde vara lättare och något enklare att leva. Att jag kunde få uppleva längre perioder av jämvikt mellan "kriserna". Jag har sett på livet helt fel! Livet för mig består av ett konstant flöde av kriser som jag måste kämpa med och ibland, om jag har tur, så får jag uppleva någon enstaka stund av jämvikt och illusionen av lycka... Att ställas inför detta faktum är obeskrivligt hopplöst.
Mina barn är den enda anledningen jag har att fortsätta med den här obegripliga föreställningen. Men känslan av att ha blivit totalt grundlurad och mest av allt att jag själv bär huvudansvaret för att ha intalat mig själv att det borde vara "bättre" är förintande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar