Om jag sluppit vara intelligent...

Jag har insett att mitt intellekt är min största gåva men också min största förbannelse.
Att jag är intelligent vet jag. Det är inte ett förmätet antagande, det är ett faktum. Jag är väl medveten om min intelligens. Vad jag också inser är att eftersom människor i min omgivning uppfattar mig som intelligent så har de väldigt svårt för att förstå och se de bitar som för mig är helt obegripliga.

Jag tänker att livet för mig hade nog varit så mycket lättare om jag varit en total "idiot". Då hade mitt handikapp och mina funktionshinder varit så lätta att pricka in, att se, att förstå.

Nu måste jag använda hela min intelligens för att försöka hitta delarna där jag är "idiot" och sen försöka förklara för folk hur det kan komma sig att jag som är så förståndig, intelligent och insiktsfull har delar i mitt liv där ingen av dessa adjektiv existerar. Och eftersom jag i de delarna inte har en chans att själv förstå så är det för mig nästintill omöjligt att beskriva det...

Det slutar för det mesta med att jag står där förvirrad, frustrerad och uppgiven och omvärlden fattar ingenting.

Det, gott folk, tar  ENERGI! Slukar ork och kraft som andra lägger på trevligare saker, som att umgås, planera sociala sammankomster, LEVA...

Ja, det känns ibland som att allt varit mycket smidigare att vara helt förståndshandikappad...