Hjärnan

Hjärnan är fantastisk, samtidigt är det den största fiende man kan ha. Det som programmerats i hjärnan sedan födseln finns där. Reaktioner som finns inprogrammerade utlöses ofta på ren reflex av hjärnan för att "skydda" en, självbevarelsedrift. Däremot kan hjärnan inte förhålla sig till att den reaktion som fungerade när man var 2 månader gammal, inte nödvändigtvis är en reaktion som är konstruktiv, när man är vuxen. Detta leder givetvis till att människans beteendemönster i många lägen kan bli ganska bisarr. Jag kan ta ett eget exempel som jag fick insikt i för många år sedan hos en psykolog. Förr så utlöste en konfliktsituation en hysterisk gråtattack hos mig. Oavsett om det var jag som var i konflikten eller om konflikten var mellan andra människor (kända eller okända för mig, spelade ingen roll) så slutade det med att jag bröt ihop i hysterisk gråt. Jag förstod mig absolut inte på beteendet alls och tog upp det med min psykolog och förklaringen jag fick var just den att troligtvis har min hjärna vid ett givet tillfälle under spädbarnstiden registrerat att, om jag började gråta, så avbröts konflikten. Och som spädbarn så är det ett acceptabelt och konstruktivt beteende, det handlar om ren överlevnad. Men som vuxen fungerar det ju inte alls. Efter den insikten så har jag lyckats arbeta bort just den "automatiska" självbevarelsedriften och kan idag hantera konflikter på ett helt annat sätt.

Om man tar barn som blivit utsatta för övergrepp och de inte har fått bearbeta detta så märks det i deras sätt att interagera med eventuella partners. Många accepterar att de blir förnedrade och illa behandlade och de söker sig rentav till sådana människor. Hela deras bild av vad kärlek är har blivit så felvriden att de på något sätt känner att de är värda förnedringen. Ett barn tar på sig all skuld vid ett övergrepp och därmed är det helt i sin ordning att fortsätta låta sig bli illa behandlad eftersom det ju är deras eget fel (enligt hjärnans tolkning av tidigare skedda övergrepp). En person utifrån kan lätt se att det beteendet är helt bisarrt och fel men däri ligger hjärnans totala makt över människan den bebor. På ett, för hjärnan, logiskt sätt försöker hjärnan aktivera självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt i syfte att "rädda" kroppen, trots att den i själva verket tillför mycket mer skada...

Likadant fungerar barn som inte fått uppmuntran och beröm under uppväxten. De strävar febrilt efter godkännande och beröm även i sitt vuxna liv och ser inte alltid hur fantastiskt duktiga de är, för de strävar konstant efter mer. Det är hjärnan som registrerat i barndomen att oavsett hur mycket de gjort så räcker det inte till.

Jag läste en gång i en psykologibok som hanterade hur människor kan bli sociopater, psykopater, schitzofrena osv... I de allra flesta fall fanns det olika faktorer i tidig spädbarnsålder som var en utlösande faktor i vuxen ålder.

Hm... När jag började skriva detta inlägg så tror jag inte att min avsikt var att avhandla allt detta... Men, uppenbarligen ville denna information ut så jag följer väl helt enkelt med min inre ström och låter mig ledas...

Tack vare min läggning åt Asperger hållet så har jag förmågan och intresset av att fördjupa mig i hjärnans förmågor och oförmågor och söker ständigt efter svar på olika frågor som jag ställs inför, när det kommer till mänskligt beteende. Psykologi har alltid varit, nästan, en besatthet hos mig. Att kunna förstå mig på olika sammanhang och händelsekedjor gör min värld lättare att förstå och leva i. Om jag lär mig tillräckligt mycket om hjärnan och hur den fungerar så kan jag också, till viss del, styra min egen hjärna och förändra det jag vill förändra så att jag mår så bra som jag kan... Det hjälper mig också att förstå andra människor omkring mig och deras beteende och agerande. När folk säger "Jamen, h*n är ju bara sån..." så skjuter jag rygg som en ilsken katt och vill genast ha reda på VARFÖR! För mig räcker det inte med att någon "bara är sån...", det måste finnas en logisk förklaring till det.

Det viktigaste att komma ihåg i situationer där man försöker komma åt dessa "automatiska reaktioner" som hjärnan har för sig är att ALDRIG ge sig själv skuld för sitt beteende. Där är oftast vänner och familj en stor bov i dramat som konstant trycker ner i halsen på en att man har ett felaktigt beteende och varför måste man ha det... Det är av yttersta vikt att acceptera beteendet och försöka förstå var det kommer ifrån och därefter förändra det. Jo, jag vet att det lät lite för enkelt för att vara sant och tro mig det ÄR inte enkelt att försöka undvika skuldfällan. Men lyckas man med det och bara identifierar reaktionen och hur den påverkar ens liv samt i vilka situationer, så kan man därefter acceptera att det är så och när man gjort det så kan man ta steget vidare att "programmera om" hjärnan/"uppdatera tidigare version av programvaran" och gå därifrån som en nöjdare och mer tillfreds person. I de lägena är det inte helt fel att ha hjälp av en professionell psykolog eller terapeut som kan guida en igenom processen, som inte lägger in några personliga värderingar i det som händer (som släkt och vänner alltid gör)...

Kort sagt, man har en föråldrad programvara i hjärnan som behöver en uppdatering :-)