Vad är vitsen med att pussla ihop en trasig spegel?

Jag bara gråter och gråter. Ångest kommer inte ens i närheten av att beskriva det jag lever igenom. Jag vill skrika! Skära sönder! Slå sönder! Slå mig själv medvetslös så jag slipper detta helvete! Jag är en så sjukt trasig ursäkt till människa så dess like finns inte att uppbringa på denna planet! Jag önskar så djupt och innerligt att jag en gång för alla bara kunde få förlora förståndet helt! Bli totalt galen! Då skulle jag åtminstone själv slippa se hur otillräcklig jag är! Hur patetiskt misslyckad jag är! Inga små trick och metoder i världen för ångestdämpning kommer ens i närheten att ta bort ens en endaste bråkdel av det som finns inom mig. Det vore som att sätta det minsta plåster som finns på en uppskuren artär. Jag kan inte dö, för då skulle mina barn för all evig framtid vara traumatiserade av det. Det kan jag inte utsätta dom för... DET är det enda som håller mig vid liv just nu... De barn jag inte ens klarar av att vara mamma till just nu... Jag är så rädd att jag ska gå sönder inför dom. De ska inte behöva uppleva det.

Logiskt sett kan jag utan problem rada upp precis vad som orsakar allt detta i mig. Den största boven är Ritalin och dess miljoner biverkningar. Som vanligt när det kommer till mig och mediciner så får jag givetvis de flesta... Borde ju vara förberedd nu efter 4 års erfarenhet som "försökskanin" åt sjukvården... Men nej då... Jag, min dumma idiot, min hoppfulla, imbecilla, desperata, äckliga, trasiga skärva till existens, går åter på den niten och vill så gärna tro att det hjälper att prova någon medicin... Man tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget...

Detta är inget liv! Detta är en tortyr i överlevnad... Hur kan det klassificeras som liv att hela min kapacitet går åt att kliva upp på morgonen och försöka överleva dagen utan att skada/såra mig själv eller någon annan genom min blotta existens...

Jag går sönder! Jag är en krossad spegel. Bitarna plockas och limmas ihop och går sönder igen... I all oändlighet fortsätter det... Kan jag inte bara få gå sönder en gång för alla och kastas i soporna?! Jag orkar inte mer... Jag VILL inte mer!!!