Ja, nu vet jag ju att livet inte blir fulländat, men det ordnar upp sig efter stormen, om man säger så...
Idag har jag äntligen träffat min läkare! Samtalet var så givande och så perfekt som man kan tänka sig! Hon är fantastisk, min läkare! Tänk att ha sån tur att få möta en människa som är på så rätt plats! Vi diskuterade igenom mina funderingar kring medicinerna i föregående inlägg. Vi samtalade gemensamt om en plan för medicinering framåt i tiden och nu känner jag att jag äntligen börjar landa ordentligt!
Till att börja med ska jag ta Ritalin mot min ADHD. Vi var båda rörande överens om att den behöver kontrolleras mer och dämpas några snäpp, det var prio ett! Så nu har jag börjat med den. Känner redan en stor förändring inombords. Känner hur mindre rörigt det är och hur jag inte känner mig så totalt splittrad hela tiden och rastlös. Jag har faktiskt inte fladdrat runt alls som en osalig ande, sedan jag kom hem. Det brukar vara det första jag gör... Jag känner mig behaglig till mods och totalt tillfreds med att bara vara. Något som i princip alltid varit helt omöjligt för mig. Ja, alltså, jag kan inte bara vara och inte göra något alls men jag behöver inte göra femton saker samtidigt...
Jag har även under de senaste två dagarna haft ett enormt utbyte med min jobbcoach som även hon är så rätt på helt rätt plats! Hon pushar mig, uppmuntrar mig, tror på mig, ger mig hopp, stöttar mig och följer med som stödperson på alla knepiga möten jag springer runt på.
Jag är involverad i ett EU projekt som kallas Bryggan 2 som är ett samarbete mellan arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialförvaltningen. Genom dom har jag fått en praktikplats på stadsarkivet i Vetlanda där jag ska vara 10 timmar i veckan. Nu har inte orken räckt till praktiken alls med alla turer som varit med alla instanser men snart så kommer jag kunna uppnå mina 10 timmar i veckan där. Min handledare på praktikplatsen har även hon dubbeldiagnos ADD/Asperger och har bidragit med så mycket insikt och kontakter och kunskap! Henne kan jag vända mig till när jag inte förstår, när kommunikationsglappet blir för stort mellan mig och världen och hon kan förklara med ord som jag förstår, eftersom hon förstår. Känns underbart att ha en vän som "talar samma språk" som en själv :-)
Jag är så tacksam för alla dessa fantastiska människor som omger mig! Jag har även några riktigt goda vänner som bidragit med många timmars lyssnande och dividerande och de ger inte upp på mig! Tusen tusen tack för allt! Ni vet vilka ni är! Jag hoppas bara att jag en dag kan återgälda detta. Jag kan "pay it forward" (som filmen) genom att fortsätta med bloggen, informera, sprida mina ord för vinden, dela med mig och förhoppningsvis kunna skänka tröst och hopp till andra i liknande situationer. Att aldrig låta mig tystas utan att fortsätta tro på mig och min förmåga!
Tanken med min praktikplats är att jag ska lära mig skynda långsamt... Jag har ju för vana att spinna loss i 150 och göra mer än jag egentligen orkar. På 4 timmar kan jag pressa mig till att prestera 6-8 timmars arbete. Detta har ju givetvis lett till att jag är vidbränd till oigenkännlighet. Jag har bränt ut mig så många gånger att jag totalt har förbrukat den buffert som man normalt har. Försöker jag numera pressa på lite extra så stänger hela mitt system helt sonika av. Hjärnan blir blank, jag drabbas av yrsel och illamående och fungerar inte alls. Något frustrerande när man hela livet kunnat klämma ut minst 15 mil till när man är trött och förbi. Men dessvärre är det så jag fungerar numera. Tålamod och skynda långsamt är mina största stötestenar i livet. Mina viktigaste läxor att lära av livet!
Tänk vad bra jag kommer att vara när jag får alla bitar på plats! Jag längtar verkligen till den dagen! Vad jag kommer att kunna göra mycket för min omvärld! Och vilken förmån att få vara med om denna resa, att plocka ihop pusslet och få så mycket erfarenhet och kunskap på vägen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar