Ur galenskap föds ett geni

Just i detta fallet sökte jag synonymer för ordet "galenskap" men fann inga passande på svenska. Det ordet jag hade velat använda var "insanity" (översatt betyder ju det sinnessjuka typ, men det är inte heller helt korrekt ord för det jag vill förmedla)

Jag har alltid haft en stor fascination för det mänskliga psyket och hur vårt psyke, till stor del,  formas av det som sker under vår barndom.
Det jag kommer att beskriva nedan är en väldigt amatörpsykologisk analys av mig själv och hur jag tror att min förmåga, gåva, förbannelse i att kunna beskriva, tydliggöra, måla upp bilder med orden jag har, ursprungligen föddes ur ett förtvivlat skrik på hjälp från ett barn till sin mor.

Jag måste börja med att säga att jag har en FANTASTISK mamma. Hon är den finaste av mammor man kan tänka sig. Hon fick mig när hon själv var 19 år gammal. Jag vet och tror med fast övertygelse att hon gjort allt hon kunnat i sin mänskliga makt för att vara en BRA MAMMA. Allt hon gjort och än idag gör, gör hon av ren kärlek till sina barn och hennes strävan och önskan är att hjälpa, med de verktyg hon har till hands utifrån sin egen förmåga och kunskap.

Jag målar upp följande scenario:

Tänk er ett barn med ett dolt funktionshinder som ingen insett (Asperger), som behandlas som alla andra barn. Barnet förstår inte mängder av saker pga sin Asperger, men detta vet ju ingen om eftersom ingen har sett att det finns något som är annorlunda hos det barnet. (jag har ju trots allt ganska "lindrig" asperger). Lika lite förstår barnet att den har ett funktionshinder som gör att den inte är mottaglig för den hjälpen den erbjuds, än mindre att det ÄR hjälp den erbjuds. Barnet ber om hjälp, med de medel den har, av sin mamma och sin omgivning. Barnet blir bemött med den hjälp mamman och omgivningen har att erbjuda och tillgå. Så långt är allt toppen. Men sen uppstår problemet. Barnet förstår inte, kan inte se vari hjälpen består och känner sig otrygg och övergiven. Och eftersom hjärnan är så fantastisk så arbetar barnets hjärna fram fler och fler varianter till att be om hjälp, försöker få fram vilken slags hjälp den vill ha. Men eftersom kommunikations glappet gör att de vuxna inte förstår barnets egentliga behov av hjälp så fortsätter de att göra som de tidigare gjort och barnet känner sig ännu mer ensamt och övergivet. 

Ni förstår problemet va?'

Om man nu tar det här barnet 35 år senare, som har finslipat förmågan att verbalt uttrycka det som pågår i hennes hjärna... Febrilt försöker formulera ett behov av hjälp. 
Jag vet att jag är duktig, att jag är stark, att jag är bra, att jag duger som jag är, att det inte är nåt fel på mig, att det kommer att kännas bättre snart, att jag kommer att klara av det här, att jag kommer att komma ut starkare ur kampen, att det ser ljusare ut när solen skiner och fåglarna sjunger om våren osv.... 

Men det är inte det jag ber om. Det är inte bekräftelse, beröm och uppmuntran.

Inom mig skriker fortfarande det här barnet i ren panik efter hjälp och ber någon göra så att allt blir begripligt. 

Jag vill att någon kommer och tar över. Att någon tar hand om mig, att någon tar hand om allt det obegripliga, håller mig i handen, skyddar mig från allt det jag inte begriper. Att någon håller om mig och klappar mig på kinden och säger "Det är bra nu! Du kan slappna av! Allt kommer att ordna sig! Jag ska ta hand om dig och allt det du inte hänger med i och hjälpa dig!"
(vill poängtera att det är en metaforisk beskrivning av min känsla inombords! Inte en realistisk önskan eller begäran!)

Summa summarum: Tack vare att jag har ADHD och Asperger och att ingen lyckades se vilket handikapp det var för mig så har jag lyckats utveckla en fantastisk förmåga att med ord beskriva och tydliggöra känslor och annat. Inte för att jag ville utan för att jag i panik hela tiden har försökt be om hjälp i en värld där väldigt mycket är mig fullkomligt obegripligt.

Resultatet är en brilliant skribent men en riktigt trasig människa.

Jaha, då har jag kommit såhär långt... Då är det bara att fortsätta försöka hitta lösningar, reservdelar, silvertejp och sätta igång att reparera vraket ;-)

Mamma, jag älskar dig alltid!!!!! Jag vet att du alltid gjort ditt bästa och alltid velat mitt bästa! TACK!