Högst personligt

Igår och idag har jag försökt packa febrilt inför min flytt imorgon. Jag frågade "vänner" i min omgivning om hjälp vid flytten för ett tag sen, visserligen via Facebook (för jag orkar helt enkelt inte ta kontakt per telefon). De som hört av sig och hjälpt/hjälper är min ex-man, min mamma, mina två bästa väninnor, en nära vän i vars händer jag skulle placera mitt liv utan att tveka och min blivande granne som jag inte ens känner så väl.

Min ex-man har konstant värk, lider av kronisk sömnlöshet och tar dessutom hand om våra barn helt ensam (i princip) eftersom jag inte klarar av det.
Min mamma kör ner från Stockholm till Småland enbart för att hjälpa mig. Hon åker direkt efter sitt arbete och stannar till tisdag för att hon ska tillbaka till jobbet. Hon har det inte lätt hon heller.
Min bästa väninna är ensam med 3 barn (den äldsta är 6 år), hennes make dog utan förvarning i lunginflammation för snart 2 år sedan. Hon är djupt deprimerad och totalt utbränd och lider dessutom av ledgångsreumatism.
Min bästa väninna som har genomlevt extrema livskriser och också kämpar mot depression.
Min nära vän mår inte speciellt bra han heller men ställer ändå upp för mig.
Min blivande granne, som jag som sagt inte känner så väl, som är hemma sjukskriven på grund av utbrändhet.

INGEN av de människor i min omgivning som är "friska", har visat minsta tecken på att erbjuda mig ens en flyttkartong... På ett plan är jag inte speciellt förvånad men på ett annat plan så gör det obeskrivligt ont i hjärtat och själen.

Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet och den kärlek jag känner för de personer som, trots sina egna privata helveten, ändå kliver fram och lyfter en stor del av denna enorma börda från mina axlar.

Mitt eget privata helvete med inställning av medicin gör att jag inte ens i den vildaste fantasin är kapabel att hantera någon del av flytten själv. Jag pendlar mellan verklighet och stressrelaterat psykotiskt tillstånd. Oförmögen att fatta ens det enklaste av beslut. Minsta distraktion gör mig helt paralyserad och handlingsförlamad. Griper desperat efter förståndet som sviker. Vandrar mest planlöst mellan rummen och har ingen som helst förmåga att göra något systematiskt och organiserat. Oförmögen att hjälpa till med att bära eftersom medicinen påverkar hjärtat och pulsen skenar vid minsta ansträngning.

Jag känner frustration över min oförmåga. Jag, som alltid innan kunnat prestera fullt ut, haft kontroll över alla delar, planerat minutöst och sedan genomfört med en beslutsamhet och kraft som räcker och blir över. Jag kämpar med dåligt samvete, minnen från det förflutna, min förra flytt för 1½ år sedan som var separationen från barnens far, känslan av att inte räcka till. Ångesten som kväver och får mig att kippa efter luft. Paniken som smyger sig på. Illamåendet och aptitlösheten (biverkningar på medicin) som gör att jag inte kan/vill/kommer ihåg att äta. Jag inser med jämna mellanrum att jag är svimfärdig och matt och försöker tvinga i mig nutrilett, en liten smörgås eller en yoghurt. Kämpar mot tårarna som trycker bakom ögonlocken och som ändå med jämna mellanrum svämmar över. Kastas mellan känslor och total apati.

När jag började skriva tänkte jag formulera känslorna jag upplever med ord som kanske kunde förmedla en bild av vad som pågår inom mig... Nu inser jag att jag inte ens orkar det. Hur jag än kämpar med mitt inre så vill inte orden samarbeta och flöda som vanligt. Allt känns krystat och framtvingat.

Jag vill bara krypa in under min säng, längst in i hörnet, rulla ihop mig i fosterställning och gråta slut på mig själv...