Fördomar...

Något som med jämna mellanrum möter mig bland folk är attityden att "ja, ja... Det här med ADHD och Asperger... Snart har ju varenda människa en diagnos..." Ungefär som att vi som har diagnoserna glider runt på en räkmacka i samhället för att vi fått en diagnos... För numera har ju i princip ALLA en diagnos för att det är "inne" och "modernt" med diagnoser... Denna ignorans, för jag tolkar det som ignorans, förbryllar och gör mig ledsen... Ännu mer intressant är det när folk ska ha det till att allt sånt är påhittat skitsnack... Det känns verkligen som en käftsmäll...

Jag har några teorier om detta. För det första är samhället så mycket mer fyrkantigt nu och inramat. Avviker man minsta lilla från ramen så är man i princip direkt utstött. Istället för att då anpassa samhället efter individerna så försöker man trycka in alla i samhället utifrån samma mall. Detta säger ju sig självt är helt omöjligt! Alla människor är unika och vissa är lite mer avvikande än andra och passar därmed inte in i mallen. Men dessa människor är också människor med enorma styrkor som, om man utnyttjar dem rätt, gagnar samhället jättemycket! Men eftersom dagens trångsynta inramade samhälle inte bejakar dessa styrkor så går många av dessa fantastiska människor hemma med sjukskrivning eller sjukersättning för att de inte passar in i rollen som "medelsvensson"... Nu är jag väldigt svartvit, jag vet om det... Men det är enklare att förtydliga saker då, i min värld. Och eftersom detta är min blogg så är det därmed också min värld och mina regler gäller!

För det andra är det mer erkänt och mer uppmärksammat att neuropsykiatriska funktionshinder finns och det forskas mer inom området och då kommer det ju fram på ett annat sätt.

Förhoppningsvis inser "samhället" snart att man inte kan få in alla i en fyrkant och börjar skapa mer acceptans och utrymme för alla som inte passar i mallen och utnyttjar deras styrkor på deras villkor.

Det som gör mig mest ledsen är människor som mer eller mindre ska ha det till att jag har mina diagnoser som en ursäkt att vara som jag är. Det skulle aldrig falla mig in att gömma mig bakom mina diagnoser. Däremot HAR jag diagnoser och nu när folk undrar vad det är för fel på mig som inte kan passa in så har jag ju faktiskt för en gångs skulle ett svar! Sen att det inte är det svaret de vill ha, det är ju faktiskt inte mitt problem.

Om en person blir förlamad från midjan ner, blir blind, döv, stum... Ja, då är det ok med sjukgymnastik och man har enorm tolerans med att det uppstår en krisreaktion och att det tar tid att acceptera handikappet och anpassa livet utifrån dessa handikapp. De får stöd, rehabilitering, hjälpmedel, samtal... Och GIVETVIS är det så det ska vara! De SKA ha den hjälpen! Men när man får en neuropsykiatrisk diagnos (som OCKSÅ är ett handikapp) så får man bara tryckt ner i halsen att man fortfarande är samma människa och att man inte ska bry sig så hårt om diagnoserna och människor omkring en blir irriterade på en för att man försöker lära sig leva med handikappet man har. Jag skulle vilja se folk stövla fram till en rullstolsbunden som precis blivit förlamad och säga liknande saker till dom, som jag fått höra... Nä, skulle inte tro det!

I 35 år försökte jag vara "normal" och "passa in" och leva efter samhällsnormen och trycka in mig genom den förbannade mallen och hålla mig innanför ramen. Det gick inte alls och för det mesta mådde jag rejält skit och var deprimerad och undrade vad det var för fel på mig och kände hela tiden att "om det är såhär det ska vara så vill jag inte leva". Jag har faktiskt en anteckning i en av mina dagböcker från när jag var en 14-15 år där jag har skrivit att "Jag vill inte leva, inte för att jag vill dö utan för att livet helt enkelt inte är värt att levas", redan då frågade jag mig om livet skulle kännas så otroligt avigt hela tiden...  För snart ett år sen fick jag beskedet att jag har ett handikapp. Tro sjutton att det skapar en krisreaktion när hela ens tillvaro vänds upp och ner och "nya" förhållningsregler gäller. Nu försöker jag bejaka mina funktionshinder och lära mig leva med dom och göra dom till en fungerande del av min tillvaro. Jag blir ledsen när jag inte tillåts gå igenom min krisreaktion och anpassa mitt liv efter mina faktiska svårigheter och lära mig älska mig som jag ÄR. Jag har ju äntligen fått svar på vad som är "fel" på mig men det tar en stund att vända skutan och inte kämpa mot vinden hela tiden...

Reaktionen från psyk är också rätt märklig när de höjer på ögonen och tycker att man borde ju må bättre nu när man fått besked om vad det är som känts så fel under hela ens liv. Jomen visst, det känns SKITBRA att få beskedet att man är förlamad från midjan ner och ska sitta i rullstol resten av livet... Ursäkta mig om det tar en liten stund att anpassa sig till detta faktum och hitta sig själv igen... Jag KOMMER att må bättre, så småningom, när jag fått anpassa mig till denna nya information som jag fått och fortfarande får. Under tiden kommer jag att älta och vända och vrida på de flesta aspekterna i mitt liv och jag gör det FÖR MIN EGEN SKULL! Inte för att försöka ursäkta eller bortförklara min person. Det tar bara en stund att landa. Sen att ett av mina handikapp är just den att jag har ett extremt behov av att förstå och ha reda på fakta och vända och vrida på allt för att det för mig ska bli förståeligt, gör ju inte saken smidigare för alla omkring mig.

Jag undrar jag om folk som drabbas av fysiska funktionshinder känner behovet av att ursäkta sig och förklara sin psykiska resa hela tiden pga samhällets intolerans?

Nu har jag dessutom turen/oturen att vara väldigt "högfungerande" (som det så fint heter) i mina handikapp... Fast ibland hade det faktiskt kunnat vara skönare att vara sååååå handikappad att jag inte ens brydde mig. Typ som Simon i "I rymden finns inga känslor" som har grav Aspergers.

Jag försöker verkligen förstå folks inställning och reaktioner och sortera in det in dem i min informationsbank i hjärnan... Och jag hade varit så glad och tacksam om fler människor där ute kunde gett mig samma chans...

Just det, sa jag det.... Jag är INTENSIV!!! Har alltid varit och kommer alltid att vara! Den dagen jag lägger ner INTENSIV,  är den dagen jag dör!