Tredje dagen med Ritalin. De intensiva topparna är borta under dagen när effekten av medicinen finns där. På kvällen kommer tankarna, intensiteten och rastlösheten. Igår kväll var en svår kväll. Jag försöker glädjas åt förmågan att känna mig lugn och samlad i mina tankar. Tempot är lugnare och jag kan göra en sak åt gången utan att det tar all min energi. Jag har dock mycket svårare för hur jag ska hantera omvärlden. Att åka buss till praktiken idag var tufft. "Min" plats var upptagen, det var jobbigt, jag behövde hälsa på en bekant, det var jobbigt. Blicken söker sig ner i marken istället för upp, vill inte kommunicera med någon, vill inte interagera, vill inte agera "människa i samhället"... Tvingade mig till praktikplatsen och gjorde det jag ska, är stolt över mig själv men känner mig ändå väldigt tom och obekväm. Vet att det kommer att ta tid. Ser ändå att mitt i denna märkliga känsla är jag oändligt tacksam för att intensiteten mattats av, för den i kombination med det "ufo-lika" tillstånd jag upplever, hade inte varit det minsta roligt att försöka hantera. Nu accepterar jag och filtret som uppstått mellan min intensitet och mitt jag dämpar. Motpolerna i min personlighet är förvirrande men ändå så kompatibla. Yin och Yang, så perfekt uträknat. Det spontana, explosiva, färgsprakande... Jag saknar det väldigt mycket. Det är som en kick, en drog, en extas. Samtidigt förgör det och bränner ut och jag måste lära mig leva utan det för att överleva i längen, tror jag.
Jag har ett effektivt skydd mot omvärlden. Mina hörlurar med musik som skänker trygghet och mina solglasögon att gömma mig bakom. Utan dem skulle det kännas som jag var naken och så utsatt och utlämnad.
Försöker helt enkelt bara överleva och komma vidare och göra det bästa för mig själv.
Jag kommer att utvecklas, formas och må bättre snart. Det gäller bara att inte glömma bort det när allt omkring mig är så överväldigande och förändringarna jag upplever blir mig övermäktiga. Jag tycker inte om förändring och när den dessutom pågår inom mig så kan jag ju inte gå därifrån. Men nu har jag tagit steget och tänker fullfölja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar