Det obegripliga i funktionshindret

                                       
Små prickar flimrar för mina ögon. Det svartnar för ögonen. Pulsen är i taket. Kallsvetten rinner längs huden. Huden känns som den är utspänd till max och den spricker närsomhelt och allt innanmäte i min kropp kommer att sippra ut. Verkligheten vacklar. Allt jag ser, hör och gör blir overkligt, osammanhängande. Var slutar jag och var börjar allt annat? Jag känner yrsel, svaghet, ett raseri som bränner, sorg som gräver sig djupt in i själen. Inga ord i världen kan beskriva det jag upplever. Jag hör ljud som jag vet inte existerar. Mina synupplevelser är suddiga och rörliga. Jag vill skrika, slå, skära, kasta, göra illa, explodera. Ord som ångest, psykos, galenskap susar förbi och blandas med en virvel av totalt mörker. Jag kastas åt alla håll samtidigt.

Jag vet redan vad många skulle säga. Lägg dig under kedjetäcket. Det är totalt omöjligt att förmå mig att lägga mig ner och ligga still. Jag hade behövt någon som binder fast mig och sätter sig på mig. En tvångströja och ett madrasserat rum med en solid dörr som är låst med stålbalkar och hänglås. Det kanske hade fungerat. Då hade jag kunnat få släppa loss monstret helt och låtit det rasa ut. Då hade jag kunnat släppa förståndet och falla in i galenskapens tillvaro och veta att jag till slut skulle återvända vid liv. Nu måste jag anstränga mig till det yttersta för att inte tappa kontrollen helt. Det kan sluta så fruktansvärt illa då och det går inte för sig. Jag har barn jag måste leva för. Jag måste... Jag vill inte, men jag måste!

Jag försöker, jag kämpar, jag utnyttjar varje uns av intelligens och förnuft för att försöka förmedla, beskriva och berätta. Ändå känns det gång på gång som att ingen förstår. Ingen kan begripa, ingen kan hjälpa. Det enda jag har är mina ord. All min mänskliga kapacitet går åt till att försöka begripa och sedan försöka förklara. Och när jag gång på gång möts av oförstånd så tappar jag fotfästet och faller. Gång på gång känns det som att få en betongvägg kastad i ansiktet. Samtidigt kämpar jag mot mitt inre monster som river och sliter i mig konstant. Som kastar sig över mig vid minsta lilla tecken på svaghet. Som vill driva mig till vansinniga handlingar.

Att leva med handikapp/funktionshinder som inte syns och som dessutom döljs så förbannat effektivt av ett intellekt som är så skarpslipat är totalt vansinne i sig. Om någon ens kunde komma i närheten av att förstå så hade de aldrig uttryckt sig som de gör. Och om jag hade förstått och begripit en sak så hade jag väl aldrig bett om hjälp.

Men så fungerar inte världen och samhället... Jag får fortsätta sitta i min ljudisolerade glaskupa och skrika i förtvivlan tills jag dör.

Och nej, jag överdriver inte, jag är inte en "drama-queen", jag är inte dum i huvudet, lat, arbetsskygg, bekväm... Jag förstår bara inte! Hur svårt ska det vara att begripa?! Vissa saker förstår jag bara inte, kan inte förstå och kan inte lära mig och få rutin på.... Det är det som är ett handikapp!

Jag är så nära att bara ge upp, sluta försöka förklara, sluta försöka beskriva, sluta försöka hitta ord, sluta spela med i spelreglerna för den värld jag blivit straffad med att delta i... Vad är vitsen när ingen ändå förstår...