Forumet jag är med i för kvinnor med ADHD/ADD är för mig en enorm tröst, ett obeskrivligt stöd men också en källa för otroligt mycket inblick och information i hur många av mina "medsystrar" har det. Jag har tidigare skildrat i ett inlägg, "Från vårt perspektiv", med citat hur flera av oss hanterar olika situationer i livet. Följande citat fastnade jag så starkt för eftersom jag hört många andra skildra liknande situationer och då inte enbart inom psykvården, utan inom vården överlag. Jag har själv genomlevt liknande stressmoment både för egen del men också med mina barns far.
"Igår var jag arg och ledsen. Börjat med concerta för en månad sen. Fick biverkningar som tokillamående så jag kunde knappt äta under 2 veckor och jag har diabetes så det var ju jättebra... Fick prata med sköterskan som ville vänta en vecka till för att höja dosen. Jag är född med ett jävlaranamma när det gäller att sköta mig.... så såg jag till att äta fast hjärnan inte sa åt mig. Så det blev frukost, lunch o middag och mellanmål och illamående försvann. Sköterskan ringde en fredag för en vecka sen, ja typ 6 h för sent, och sa att det fanns inga hinder att höja dosen nu. Hon skulle bara prata med läkaren så skulle hon återkomma i början av veckan. Torsdagen kom och ingen hade ringt så jag gick till apoteket för att kolla ändå för min medicin skulle räcka fram tills idag. Nähä... apotektanten såg än lite orolig ut när hon sa till mig att inget fanns.... Jaha tänkte jag. Ringde till sköterskan på fredagmorgon, igår alltså, inget svar. Ringer ett annat nummer o hamnar på psykakuten och de säger att psykmottagningen inne i stan hade kompetensdagar! Ja, de verkar behöva det, tänkte jag. Å arg blev jag! Fick faktiskt prata med två st gulliga tjejer där som till slut ordnade ett nytt recept så jag kunde klara mig..... Det som gör mig mest arg är att hur i helvete de tänker... Ja, jag orkar för jag är sån, mitt problem, men alla de andra som inte orkar...vad händer med dem??? Ser ju bara här hur vissa mår! Vad tänkte min läkare på? Skrev ut en burk, ett uttag och sen då? Ska jag vänta snällt och vara utan mediciner några dagar o sen börja igen? Alltså... välkommen till psykvården, tänkte jag. Men jag är inte nere utan mitt problem är att jag ska göra allt och mer än att jag eg orkar och inte visar det tills jag måste vara hemma 2 dagar från jobbet o bara sova."
Vi lever i ett ganska skrämmande samhälle anser jag. Arbetsbelastningen ökar på vårdpersonal samtidigt som man fortsätter att skära ner budgeten och minska personal. Stafettläkare livnär sig bättre på att hoppa runt på olika uppdrag eftersom det är bättre betalt, den ena handen har inte koll på vad den andra gör och den enskilda människan hamnar i kläm och utsätts för situationer som är ohållbara och fyllda med ångest, förvirring och stress. I fall där löpande kontakt med läkare krävs så utsätts man för att blotta sig gång på gång för totalt okända läkare. Man förväntas själv i raketfart rabbla upp sin historia och sina besvär eftersom läkaren inte har haft tid att sätta sig in i ens journal. Den personliga kontakten, tilliten och kommunikationen försvinner. Kanske inte så konstigt att "ohälsan" ökar i samhället. Man kräver det omöjliga för att "spara" pengar.
Jag har ju förmågan att med ord beskriva mina besvär och framföra det jag ska till läkaren. Men eftersom jag så färgstarkt kan beskriva mina besvär så tror ofta vårdpersonalen jag möter att jag omöjligtvis kan må så dåligt som jag gör eftersom jag orkar tala så väl för mig. Men det som ingen ser är att jag, när jag samlat all koncentration, formulerat mina ord, beskrivit och berättat, går därifrån totalt utmattad. Den beslutsamhet som krävs av mig för att lämna ut mig så fullkomligt för okända människor lämnar mig totalt matt och i ännu sämre skick än innan. Ingen ser att jag går hem, låser dörren och bryter ihop, gråter, kvider, släpper fasaden av total kontroll och kvar finns bara en spillra, ett vrak. Det värsta är att jag inte kan styra över den fasaden. Den går på autopilot. Jag vet inte hur jag ska släppa den och visa det som faktiskt döljer sig bakom. Ingen har sett fullt ut vad som pågår i mitt inre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar