Nattens ångest

Under de senaste dagarna har ångesten krupit närmare och närmare, slagit sina klor i mig och slitit mig i stycken. Inatt överträffade nog ångesten sig själv. Jag låg vaken med karusellhjärnan till 5,30. Grät halva natten och gråter fortfarande... Nedan följer min dagboksanteckning av känslan.

Denna vidriga ångest! Klockan är nästan 4 på morgonen och jag lyckas inte sova. Ångesten som föds av det konstanta snabbspolande flimret av tankar och bilder. Brottstycken av ALLT fladdrar runt i hjärnan som osaliga andar. Jag gråter! Jag rasar! Jag går sönder! Kedjetäcket skänker ingen fast punkt i tillvaron. Mina ljudvågor är verkningslösa (i lördags kväll tog det 1½ timme att lugna hjärnan med dom) och inte ens Gud hittar jag i detta mörker! Varför, o varför, behöver jag genomleva detta? Jag finner ingen ro, ingen tröst, inget grepp om tillvaron. Jag saknar mina barn och avskyr att vara ensam. Denna känsla av tomhet är som en knytnäve i ansiktet. Jag finner ingen som helst mening med denna existens. Det känns som om hjärnan ska explodera. Det spinner bara snabbare och snabbare i detta kaos och jag är så totalt trasig och utmattad. Så trött i hela själen. Jag vill bara somna och aldrig mer vakna igen. Himmelriket var det ljuva lugnet jag fick uppleva i några ynka dagar. Vad är det för FEL på min hjärna?! Jag blir tokig! Och jag kan inte sluta gråta… Det är som att ha en omänsklig värk i kroppen! Som om jag givits möjligheten att känna en morfinpump befria mig från värken en stund för att sedan berövas pumpen och åter få genomlida denna bottenlösa pina från helvetet.