Inställning av medicin

Detta inlägg är riktat till all vårdpersonal som har med patienter att göra som är under inställning av mediciner som rör psyket.

Detta är min upplevelse, men jag tvivlar på att jag är ensam.

Att introduceras och ställas in på nya mediciner (psykmediciner) är som att kastas in i en tornado. Jag vet att det tar flera månader att ställa in psykmediciner och vet att jag måste ha tålamod och "härda ut".

När Ni säger till era patienter att "härda ut" och att ha tålamod och ge det tid. Eller den mest slående av alla uttryck, "du är ju van vid att ha denna röra i huvudet, så det borde du kunna klara av ett tag till" (inte kanske ordagrant så men jag uppfattade det så) så föreställ Er följande.

Någon som Ni innerligt vill lita på talar om för Er att de tänker hålla Er under vatten, för att det kommer att hjälpa Er. De talar inte om hur länge de ska hålla Er under vatten men de bedyrar Er att Ni inte kommer att dö och att det bara är att "härda ut" och ha tålamod och lita på Dem. Skulle Ni klara av att ligga där, under vatten, fasthållna på obestämd tid. (Tror det är 4 minuter som gäller innan man förlorar medvetandet... ) Skulle Ni klara av att stå emot instinkten att kämpa för Ert liv och försöka ta Er upp för att andas efter 1 minut? 2 minuter? 3 minuter? Eller tills ni tappar medvetandet?

Tänk Er sedan att ni gång på gång utsätts för detta i olika situationer, olika scenarion, av olika personer varje gång...

Precis så är min upplevelse av att introduceras för nya mediciner, dosinställningen. Vid varje doshöjning/-sänkning är det precis som att tryckas ner under vatten och hållas fast där. Utan att veta när man ska få luft igen. Förståndet och logiken kämpar med överlevnadsinstinkten att slåss för sitt liv. Känna det som att man kommer att förlora medvetandet (i mitt fall förståndet) men ändå försöka intala sig att man kommer att överleva och att bli hjälpt.

Att "bara" gå igenom detta och utsätta sig för det föds ur en desperat vilja att slippa "skiten" man dras med i psyket som det är. Jag vill så gärna tro och hoppas att något kommer att hjälpa en dag. Samtidigt så är jag skräckslagen utifrån alla tidigare erfarenheter med psykmediciner.

Lägg till en totalt utbränd hjärna. En skilsmässa och ångesten över att inte orka med/räcka till för sina barn. För att inte tala om alla missförstånd med diverse myndigheter och deras totala oförmåga att samarbeta. Att försöka få en vardag att gå ihop med ekonomi, hygien, städ, tvätt. omvärlden.

Att bara överleva dagen tar all ens kraft och ork för att man lever med ett funktionshinder som inte syns. Och ur en förtvivlad desperation att försöka få det bättre föds ett litet hopp om att någon medicin kan hjälpa. Jag är redan på botten av alla bottnar och att då dessutom försöka hantera det som dessa mediciner gör med hjärnan... Kanske har jag kunnat förmedla en bild av hur jag upplever det. Eller så har jag återigen misslyckats totalt och Ni sitter oförstående och stirrar på mig och undrar vad i hela fridens namn det är jag gafflar om.

Jag har tagit Ritalin i nästan 4 veckor med två doshöjningar. Den senaste höjningen var igår. Som jag upplever mig just nu. Jag har ingen tidsuppfattning. Jag har inget grepp om verkligheten. Jag har ingen aptit och mår illa. Jag kämpar med att försöka äta, hålla vissa rutiner, överleva en vardag. Samtidigt känns det som om jag förlorar förståndet helt. Jag har tappat all kontroll...

Att jag ändå tvingar mig att genomföra inlägg efter inlägg i bloggen är för att jag drivs av en vilja av stål och ett hopp om att någonstans, kanske mina ord hjälper. En övertygelse om att jag måste tydliggöra hur det ÄR att vara mitt i livet och få diagnos. Den kris jag går igenom. Kanske kan det bidra till att göra livet lättare för någon annan. Kanske kan det underlätta i forskning. Att bara få information som jag kan ge löpande under tiden jag genomlever detta.