Du och jag

("Du" i inlägget är samhället)

Jag är egoist, men det är Du också. Du kräver av mig att jag ska anpassa mig till dina regler, din etikett, dina nycker. Jag manglar min hjärna i oändlighet för att försöka förstå och anpassa mig. Du frågar mig hur jag mår och Jag tolkar din fråga bokstavligt. Sen inser jag förvirrat att Du spelar enligt etikettregler som kräver ett enkelt "bra" till svar, oavsett hur Jag egentligen mår. Redan där har en ansenlig mängd av min energi förbrukats i att försöka förstå det meningslösa i att ställa en fråga som man inte vill veta svaret på. Som om detta inte vore nog så förväntas Jag sedan ställa samma fråga till Dig. Oavsett om jag är intresserad eller inte... Jag ÄR ofta inte intresserad av att veta hur Du mår. Än mindre intresserad är jag när jag vet att svaret är ett "standardsvar" som inte betyder någonting... För mig är detta fullständigt idiotiskt. Vad är vitsen med detta samtal när det egentligen är totalt innehållslöst?

Om Jag är intresserad av att veta hur Du mår så frågar jag det när det passar mig och jag är genuint nyfiken på svaret. Då är jag i balans och klarar av att ta emot det Du har att förmedla.

Lika meningslöst tycker jag det är att samtala om väder. Jag blir bara arg för det mesta. Alla dessa kommentarer om sommaren och hur kall och blöt den varit... Den är ALLTID kall och blöt! Behöver man processa det i all oändlighet? Eller vintern, hur det är för mycket eller för lite snö... I Sverige är vädret alltid sådant. Varför måste man vända och vrida på det och lägga energi på det? Det är väl bara att leva med det, tycker jag. Om man väljer att bo här i Sverige så är det väl ändå ganska uppenbart att man får finna sig i att vädret inte är som vädret i Tahiti... Jag förstår helt enkelt inte vitsen med väderprat. Eller andra ämnen som är självklara och fullständigt meningslösa...

Eller när Du står och tittar ut genom fönstret och irriterat påpekar att "det skulle ju vara sol idag enligt väderleksrapporten" fast det regnar ute. Men hallå! Du SER väl ändå att det regnar? Då kvittar det väl vad väderleksrapporten sa igår? Vad är det att lägga energi och tankemöda på? Jag blir bara frustrerad...

Livet för mig i min hjärna är mycket enklare, tycker jag. Om jag behöver information så tar jag reda på det, finns ingen anledning att krångla till det, tycker jag. Om något inte fungerar så är det väl bara att fixa det? Om en process är för komplicerad och tar för mycket tid och kostar för mycket så är det väl bara att omforma processen så att det blir enklare och hitta en mer effektiv lösning istället för att irra runt som blinda mullvadar ovan jord...

Men så enkelt är det inte... Det är som att Du inte kan se det enkla, inte vill se det enkla. Då är det Jag som ska överge det enkla och lära mig det fullständigt irrationella i Ditt resonemang för att Du ska vara nöjd.

Jag kämpar med att försöka lära mig Dina regler för att livet ska bli mer hanterbart för Mig! Jag bryr mig faktiskt inte det minsta om att göra Ditt liv enklare. Jag kämpar för att Min energi inte ska gå åt till att försöka hänga med i Dina nycker. Det ligger inte det minsta i mitt intresse att behaga Dig. Du gör allt rörigt för Mig.

När jag sitter hemma i min trygghet så är livet oändligt mycket enklare för mig. I mitt eget universum är allt logiskt och förståeligt. Mina regler är oändligt mycket lättare att följa än Dina.

Tänk om Du hade kunnat försöka förstå Mig för en gångs skull och se det briljanta i min logik.... Vad mycket smidigare livet hade varit då!