Ett djupdyk i tonåren...

Idag var det dags. Jag har länge gått och samlat mod att våga öppna dörren till alla minnen från min tonår... Jag har känt att jag behöver gå igenom allt jag präntade ner då, och det är inte lite, ska jag be att få tala om. Jag har tittat på en bråkdel av alla ändlösa dikter om mörker, olycklig kärlek och känslan att vara främmande och ensam. Om ni ens bara kunde ana hur fruktansvärt plågsamt och ont det gör och hur obeskrivligt vidrigt det var då...

Orden snubblar fram i min hjärna som en skenande buffelhjord. Pulsen slår hårt och aggressivt. Ångesten försöker kväva min själ. Men någonstans inom mig behöver jag göra denna resa bakåt i tiden. Detta dyk ner i minnenas brunn. Känslan av att drunkna där och kvävas till döds är nästan överväldigande men jag vet att jag kan simma. Mitt förnuft leder mig upp till ytan igen.

Min tonårstid är kantad av djup och olycklig kärlek. Jag var alltid förälskad, djupt och innerligt. Jag älskade med hela mitt hjärta och med en intensitet som än idag, endast genom minnet, bränner och svider. Det var alltid den olyckligaste av alla kärlekar som aldrig blev besvarad. Jag öste kärleken över de jag älskade och kunde för mitt liv aldrig förstå varför den gång på gång blev obesvarad och ratad.
Min tonårstid är även sänkt i en djup, mörk depression. Oändliga rader av en önskan att befrias från pinan att leva, att existera. Den konstanta förvirringen över oförmågan att förmedla hur ont det gjorde att finnas till. Intensiteten i alla tvära kast från bottenlös förtvivlan till ett explosivt lyckorus. Den ständigt återkommande vädjan om att få vara stabil och känna "lagom", sökandet efter ett mellanting, en gråskala. Jag kände mig alltid otillräcklig, höljd i ett självförakt och en avsky över mitt jag, min existens, min person. I det jag skrivit ser jag sorg, raseri, förtvivlan, förvirring, ett oändligt vilset barn, ett ljudlöst skrik på hjälp.

Nu tar jag paus... Måste upp till ytan igen innan jag kvävs helt och drunknar. Tänkte bara som avslutning dela med mig av en dikt jag fastnade särskilt för under mitt djupdyk. Jag skrev den 1991, då var jag 14 år gammal:

Till Dig!

Jag älskade dig högst av alla,
och ännu mer ändå.
För din blick jag kunde falla
trots att den var så iskall så.

Då jag såg dig blev jag varm,
och alldeles stilla kunde stå.
Men jag visste bäst av alla,
att jag dig aldrig kunde få.

Av blotta tanken brast mitt hjärta,
och jag blev så olycklig då.
Mina tårar rann av smärta,
fast det tjänade inget till ändå.

En blick, ett leende, en smekning,
och jag åter började le,
men jag visste bäst av alla,
fast jag inte ville se.

Jag levde på falska förhoppningar,
och trängde undan allt som var sant.
Jag vägrade inse verkligheten,
men det gick ändå alltid likadant.

Men jag älskade dig högst av alla,
och ännu mer ändå.
Fast jag visste bäst av alla,
att jag dig aldrig kunde få.