måndag 3 september 2012
Fenix
Jag är som fågel Fenix... Strålar i min fulländade skrud, kraftfull, fullkomligt hänförande i min färgsprakande intensitet. Sen fattar jag eld av min egen energi, brinner upp, kremeras levande, slukas av smärta och förintelse. Energin förvandlas till grå, livlös aska, en rykande hög av död. Sen spirar en gnista liv i allt det döda och jag återuppstår i min fulländning sakta men säkert... Är det mitt öde i livet? Att upprepa fågel Fenix cykler om och om igen i all oändlighet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag kanske håller med om alltid, att cykeln av fågeln Fenix kan finnas i ens liv. Men vad jag verkligen tror är att svängarna mellan upp och ner, inte kommer vara lika påtagliga. Man reser sig snabbare, och kanske inte heller behöver bli sönder askad.
SvaraRaderaDet är något att sträva åt.
Vad jag tror är viktigast är balansen, att finna en harmoni och saker som betyder något.
Kram.
Dessvärre har jag återupprepat denna Fenix företeelse hela livet... 35 år är lång tid :-/ Balans? Det drömmer jag om! Önskar jag visste hur jag ska nå den... Men skam den som ger sig... Jag kämpar vidare ;-) Kram
Radera